Elian fick en försenad julklapp igår. Ni minns väl att han önskade sig en ”macka donalds hamburgare” till jul? Det började redan i november. Han önskade och önskade men elaka tomten glömde hans cheeseburgare. Igår fick han den ääääntligen. Några månader sent, men bättre sent än aldrig?
Jag vill försöka beskriva lyckan som uppstod där och då med ord, men det går inte. Hans ögon glittrade, han tuggade i sig sin torra burgare med glädje, mumsade pommes och slukade en yoghurt. Det tog typ femtioelva timmar att få lunchen avklarad, men han hade fullt upp med att sprida lycka runt oss, han kikade nyfiket på allas hamburgare, på hur folk åt och bara skrattade.
Vad är det med donken och barn egentligen? Jag hoppas att han fått typ årets dos av McDonalds nu, för vi besöker restaurangen så sällan och nu räcker det för min del i några månader till, haha.
Även fast det tog hundra år att få maten, personalen var lite sisådär, det var höga priser, kall mat och allmänt blähä så var det värt varenda peng att få se Elians min, att äntligen få ge honom den där hamburgaren som han tjatat om. Tänk att något så litet kan betyda så mycket för ett barn. Donken liksom.
Det var ungefär så jag minns det när jag var liten. Det var spännande och speciellt. Något vi gjorde ibland när mamma bestämde det.
Så härlig han är!