Denize

 

Söndag.  Vi har haft en helt underbar söndag.  Morgonen började lite väl tidigt och lite väl grinigt, men sedan krävdes bara en titt genom fönstret.  En dag utan planer fick innebära en dag i solen.  Nu vill man ju suga åt sig så mycket D-vitamin som möjligt.  Man vet aldrig när man får se solen igen.  Typ.

Vi begav oss ut så tidigt som möjligt och humöret vände snabbt.  Barnen höll sams, lekte, sprang runt, åkte sparkcykel, lekte i vattnet och på stranden samtidigt som solen värmde mina kinder på det mest behagligaste sättet.

Jag blundade flera gånger och tänkte att; jag vill inte vara någon annanstans än här exakt nu.

Vi åt lite lunch som jag hade packat ned, vi fick lite sällskap, timmarna sprang iväg och solen gick ned bakom stadens hus.  Det blev förstås kallt på en gång men det var nog den vackraste kvällen jag har sett här på länge.  Färgstarkt, fridfullt och så fantastiskt vackert.

 

Det här har blivit en bas, en trygg punkt, ett hem… här har jag känt mig fri.  Det finns ingen ondska mellan väggarna, inga tragiska minnen, inget tryck över bröstet av att vistas i området.  Det här har varit mitt, det har varit vårt och så kommer det alltid förbli.  Det kommer stå kvar och vänta.