Denize

År 2012 har snart gjort sitt och snart firar vi in det nya året, med nya löften, mål och förväntningar.  Innan dess tänkte jag sammanfatta året som gått, precis som vanligt, i olika delar.

När jag kikar igenom arkivet och läser om våra dagar då så fascineras jag verkligen av barnens utveckling.  Det har hänt SÅ mycket hos båda, dom har verkligen växt på sig och blivit större både mentalt och fysiskt.

 

Hur som helst så börjar vi från början.  Dagarna blandades med vinter och sommar.  Ena dagen var det 24 grader och strålande sol, vi hängde på stranden och njöt och nästa dag så plockades vinterjackorna fram.  Så höll vädret på och jag antar att det chockade kropparna en del då vi var sjuka hela tiden.

Elian blev riktigt sjuk en gång, vi var inne på sjukan och jag kommer aldrig glömma hur han hängde helt avsvimmad i mina armar.  Men han var stark och så jäkla duktig med all medicin.

Det blev minimalt med sömn genom varven och jag kände mig psykiskt svag.  Men rätt vad det var, första dagen i februari, så bestämde sig lille E för att sova sin allra första natt.  Jag citerar: ”I natt sov Elian en hel natt utan välling.  För första gången i sitt liv.  Det är stort, mest för min del… men ändå! I vanliga fall får han två flaskor per natt och så blir det minst två blöjbyten och x antal nappinstoppningar.”

Februari var även den kallaste månaden vi fick uppleva.  Det blev minusgrader ett par nätter och schampoflaskorna ute i duschrummet frös till is.  Lägenheten var SVINKALL och jag började bli knäpp.  Kylan gick inte att förklara, det var en helt ny kyla, rått, blött, förjävligt.  Men i efterhand fick jag vara tacksam för att det bara hann komma och sedan gå, vintern passerade fort.

 

Vi hängde en del med en annan svensk familj och fick för första gången besöka saltsjön här i Torrevieja, vilket var en häftig upplevelse.  Rosa vatten med vita ”flak” och salt på kanterna som såg ut som snö.

 

Sedan kom mars.  Vi återvände till varmare dagar och mitt humör påverkades igen.  Jag citerar: ”Jag känner mig för tillfället otroligt nöjd med livet.  Jag har så mycket att stå i, så många tankar, måsten och fix – men jag tror att jag tycker om att ha det så.  Att få känna att man lever.
Det är stressigt emellanåt att veta allt man vill och behöver göra samtidigt som man lever med sömnlöshet, bland trots, sura miner, utvecklingsfaser, matvägran och två barn som kräver uppmärksamhet exakt samtidigt.
Ibland känner jag för att ta semester från mammalivet, bara ett par dagar eller så.  Ibland känner jag till och med för att säga upp mig som mamma, kasta in handduken och stänga dörren efter mig.
Jag erkänner mina brister, det är inte alltid gulligull – det vet ni.  Men det positiva överskuggar ändå, för fan så mycket jag älskar mitt liv egentligen.
Jag har två friska och vackra barn som älskar mig, som krigar för min tid och uppmärksamhet.  Dom får mig att skratta när man egentligen vill skrika och ger mig den där extra lilla kraften till att orka uppnå mina mål.
Min framtid blir bara ljusare, jag tror på mig själv, vet vad jag vill och ser till så det blir så också.
Det har bara varit en känslosam vinter.  Jag har ofta känt mig nere, bedövad och vilsen.  Det är en sådan befrielse när man börjar se klart igen, när man hittar rätt väg och känner att man går åt rätt håll.  Jag tvivlar inte längre på mig själv eller mina beslut och det ger mig styrka.”

Jag ler när jag läser mina egna rader från då.  Jag minns, jag lagrar, jag vill inte släppa taget om den styrkan jag kan få fram om jag bara tvingar mig själv.

 

 

Mars var det, ja.  Elian började visa intresse för andra barn, där började play dates och långa parkdagar med barn i hans ålder.  Han hade sina egna knep för att ragga kompisar, han gjorde det genom att springa runt en unge och vänta på att bli jagad.  Det funkade i stort sett jämt.

 

Och Emilia då.  Vilken skillnad på då och nu.  Hon var fortfarande osäker och blyg, jag fick hämta henne tidigt från skolan en gång då hon hade så ont i magen för att hon inte vågade gå på toaletten.  Till slut mutade jag med belöningar och efter ett par veckor lärde hon sig att toan där inte var så farlig ändå.

En annan sak jag reagerade på var att skolan åkte iväg på läger ett par dagar men Emilia valde att stanna hemma.  Hon vågade inte, att sova borta fick tårarna att rinna ned för kinderna.  Och i dagsläget sover hon hos kompisar, vilken skillnad!