Denize

Och då fortsätter jag igen…

 

April kom och värmen steg ordentligt, tjocka kläder fick jag lägga undan, det blev långa eftermiddagar och helger på stranden, vid poolen och på uteserveringen som skulle komma att bli vårt stammis- och favvoställe.

Men bäst av allt så började vi grilla.  Åh, så jag hade längtat.

Bortsett från värme och sommarkänslor så fortsatte utvecklingen hos barnen.  Elian började prata mer och mer (han var ju lite sen med att snacka) och från april gick det verkligen undan.

Vi åkte på äventyr till Benidorm och Alicante och aprils största dag bestod självklart av ELIANS dag.  Två år fyllde min lille prinskorv och dagen var underbar.

 

 

 

 

I maj kom Elians pappa och hälsade på för första gången på ett par år.  Det var stort för mig, jag var livrädd samtidigt som jag inte förväntade mig något alls.  Jag ville inte bli besviken, jag vågade inte tro på något.

Dagarna gick jättebra och upplevelsen var verkligen fin.  Jag är glad att den resan blev av, oavsett hur saker ser ut i dagsläget, oavsett om saker inte riktigt blev som vi hoppades, oavsett om ord fick förbli bara ord.

 

Månaden fortsatte med en massa strejk och därmed lediga skoldagar, fortsatt strandhäng och vardagliga saker + jobb.

 

Sedan kom sommaren smygandes, Emilia träffade en svensk vän som skall flytta hit om ett halvår, det var EM och fotbollsfest och äntligen fick Emilia sommarlov.

Själv avslutade jag juni-månad med att åka iväg på jobb till Valencia.  Det var ett annorlunda uppdrag för Volvo och F1 – ett minne som jag alltid kommer bära med mig.  Det var första gången jag skulle vara ifrån Elian så länge (1 natt, 2 dagar) och det sved lite inom mig även om allt hade gått jättebra.