Denize

Mitt liv började på samma ställe som jag nu bor på i Sverige.  I samma lägenhetshus i Nynäs, bara ett par portar ned.  Där bodde mina då 20-21 åriga föräldrar med min 2,5-åriga genomgalna storebror.
Min pappa fick precis en befordran från verkstadsgolvet och skulle gå en kurs till att bli mjukvarutekniker på Ericsson.  På Irland.  Resan skulle ha startat en vecka efter att jag hade fötts om man hade gått efter ultraljudsdatumet.  Men min mamma var bestämd om att hon hade ett eget datum att gå efter och visst hade hon rätt, jag föddes två veckor innan BF enligt ultraljudet.

Jag var alltså tre veckor gammal när mina föräldrar lämnade Sverige bakom sig och skapade nya äventyr.  Min mamma gick på lägsta föräldrapenning och min pappa var som sagt bara trainee än så länge, utan någon större eller märkvärdig inkomst.

Vi bilade genom Sverige och stannade i Göteborg, sedan fortsatte resan med båt över till England och sedan vidare till Irland.  Den båtresan var tydligen ett helvete, det var gungigt och vågigt och att ha mig i vagnen gick inte och min storebror kunde inte heller röra sig så mina föräldrar satte sig bara på golvet och lutade sig mot väggen med mig i famnen och tjuvhållandes min energiska bror.
Folk spydde från höger till vänster och jag blir äcklad bara av att höra på det.

Väl framme på Irland hade mina föräldrar inga planer alls om var dom skulle bo under deras vistelse där.  Så om jag kallar mig själv och mina barn för Familjen Kaos idag så var mina föräldrar med deras barn (ja, jag och min bror förstås) Familjen MEGA-Kaos.
Hur som helst så fick vi börja med hotellboende på Grand Hotel som Ericsson stod för.
Mina föräldrar hade aldrig bott på något liknande ställe förr.  Dom hade som max åkt på några charterresor eller bussresor hit eller dit, men detta var något utöver det vanliga.  För dom.
Gården såg ut att tillhöra ett slott, buskar var finklippta, gräsmattan var trimmad, det fanns fontäner och för två unga föräldrar som inte hade sett så mycket av världen så var detta stort.
Men större blev det.  Nämligen när dom insåg innebörden av ”Room Service”.  Hur häftigt var det inte att kunna ringa ned och så kom maten upp, inrullandes på en söt liten vagn?
Nu hade ju inte mina föräldrar någon märkvärdig ekonomi så allt dom hade råd med när dom skulle beställa upp mat var pommes frites.  Så detta blev till en tradition; varje kväll när vi barn sov ringde dom och bad om pommes som kvälls-/nattsnacks.

Min far var ju på jobbet på dagarna (och kvällarna tydligen) så min mamma fick roa sig på egen hand med ett spädbarn och en (återigen) överenergisk och galen soon-to-be-treåring.
Hotellet bjöd på Afternoon tea där äldre damer satt och smuttade och talade med varandra.  Dit sprang min brorsa in som en virvelvind, snodde åt sig några scones och min mamma gjorde allt för att hinna med med hennes alldeles för stora Brio-vagn, parkera den och sedan springa efter honom som en galning.
Fy, så jag känner för henne när jag får höra om våran barndom.  Idag kan man inte tro att min bror har varit sådan.  Han är så lugn, blyg och stabil och då, ja då var det annorlunda, hehe.

Hur som helst, efter ett par veckor på lyxhotell fick mina föräldrar en liten lägenhet och där bodde vi i några månader innan vi återvände till Sverige ett kort tag innan nästa flytt till England väntade då min pappa fick sitt första riktiga jobb efter utbildningen.

Mina föräldrar var alltså något-några år yngre än mig när dom bestämde sig för att upptäcka världen, min mamma hade ingen inkomst (bortsett från lägsta FP), min pappa var under utbildning och dom hade två barn – varav en var nyfödd.
Planer hade dom inte.  Dom kunde inte och har aldrig kunnat planera – men ändå har både jag och min bror klarat oss genom alla utlandsflyttar, gott och väl.  Vill man, så kan man… allt löser sig.
Dom säger som jag tänker idag; det gäller att prioritera.  Mina vänner väljer att köpa radhus, renovera, köpa en ny soffa och bokhylla – men jag skippade min nya soffa, jag skippade mina ha-begär (för det mesta i alla fall, haha) och prioriterade att kunna resa.  Mina föräldrar gjorde likadant. 
Visst säger dom att det var svårt ibland, mycket var jobbigt och annorlunda utomlands men i det stora hela, nu när man blickar tillbaka så ångrar dom inget alls.  Dom ser så mycket positivt i det hela och det gör jag med.  Av det jag minns förstås.  Här var jag ju bara ett spädbarn så jag har inga minnen från utlandet förrän flera år framåt.