Denize

Vi åkte iväg igår tillslut men kanske borde vi ha gjort annat? Jag är van vid att kalla mig själv och mina barn för Familjen Kaos med tanke på att det mesta verkar hända oss, vi kan inte göra något utan att få saker och ting att falla ihop och bli komiska i slutändan.
Elian hatar att shoppa.  Han hade tålamod första tre minuterna sedan tyckte han att vi hade gjort shoppingcentret.  Jag knäppte loss honom ur vagnen så att han fick gå och det var helt ok så länge vi gick ute i ”korridorerna” men om vi närmade oss en affär bjöd han på ett ilande ”aaaahhhh” och skakade på huvudet.  Hatobjekt numero ett: jävla-skit-affärer!
Det positiva är att jag lyckades få hem en massa fina kläder till barnen ändå.  Jag lyckades vilseleda Elian.

Det tog rätt lång tid, med tanke på att det sällskapet som jag hade med mig väntade i puben och varje gång jag gick dit för att säga att jag var klar så hade det beställts in nya öl.  Då var det bara att gå en till runda.  Och en till.
När vi äntligen var klara samtidigt allihopa, så hade jag lovat Emilia att gå till ytterligare ett köpcenter längre bort för att leta efter en dräkt.  Väl framme där bråkade människorna om de sista halloween-grejerna som fanns kvar, hyllorna var nästintill tomma och jag och Emilia gick runt runt hyllorna i hopp om att finna något.  Efter en kvart ca såg jag någon slags dräkt, den enda i hennes storlek, och klistrade på ett ”ååååh, tittaaa Emilia, vilken fiiiiiin” bara för att få gå därifrån (glömde kolla prislappen).
Sedan skulle jag även få med mig lite mat därifrån så jag försökte ta mig runt den proppfulla, stora affären, plockade på mig lite grejer samtidigt som människor puttades och knuffades.  Hua.
Väl framme vid kassan började kassörskan med att ta våran efterlängtade pumpa.  ”NO” sa hon bara, skakade på huvudet och la undan den.  Hepp? Tänkte jag då… men antog att det bara var någon dekoration till affären och orkade inte tjata.  Emilia stod dock och upprepade ”men varför? men mamma? men min pumpa? men varför mammaaa?” samtidigt som jag skulle betala och packa ihop varorna.
Jag packar i rallyfart då kön bakom mig är enorm.  Jag lyckas få ihop allt men så PANG, ena påsen går sönder och allt trillar ut på golvet.
Självklart ber jag om en ny påse, men den där (JÄVLA!) kassörskan skakar bara på huvudet och tittar bort.  Jag hade god lust att klättra över till andra sidan, ge henne 50 euro och ta hela lådan med påsar.
Jag vet inte vad jag skrek, men jag skrek något.  Jag blir inte arg lätt i sådana situationer, men om jag väl blir arg… då blir jag ARG.  Så där stod jag och samlade ihop matvaror från golvet medan Elian skriker i vagnen och Emilia tjatar ”men mamma, våran pumpa då, var är min pumpa? varför tog hon pumpan, mamma…?”.
Jag trodde att mitt huvud skulle explodera.  Åh, jag var så satans trött, kroppen värkte, snoret rann, ilskan bubblade över men på något sätt fick jag med mig allting därifrån, mötte upp sällskapet som hade varit på donken och handlat middag och vinkade över en taxi.

Väl hemma åt vi våra äckliga hamburgare och det kändes så skönt att vara hemma i lugn och ro igen.
MEN om jag bara visste vad jag hade att vänta mig.
Två timmar tog nattningen igår.  Båda barnen skrek hysteriskt samtidigt.  Jag hade lätt kunnat slå sönder huvudet i väggen, jag var så leeeesss.  Men på något sätt klarar man av det, för ungarna somnade ju till slut.

Idag skrattar jag åt gårdagen, tycker att det är så sjukt komiskt hur sådant här alltid händer mig.  En lugn och fridfull shoppingrunda? Never.  En dag utan kaos? Never.  En dag med turen helt och hållet med oss? Never.
Men det är ju tur att livet är spännande i alla fall.  Jag fick ju med mig det viktigaste till barnen och Emilia fick en snordyr dräkt till halloween.

Glad och mysig nyvaken grabb innan våran mysiga, härliga, fridfulla shoppingrunda...