Denize

Vi bor i en liten sandlåda.  Man får verkligen med sig halva stranden när man går därifrån, oavsett hur mycket man skakar på allt och sköljer av sig i sista sekund vid duscharna.
Men barnen tycker att det är kul med sand.  Elian blev lite förvånad när Emilia började gräva ned sig, men kröp snabbt dit för att ”hjälpa” till genom att kasta lite sand på henne.
När hon skulle ge igen och gräva ned honom var det inte fullt lika roligt, då kröp han åt ett annat håll istället.

Hur som helst… idag har vi vandrat runt här i kvarteren lite.  Jag läste om någon skandinavisk galleria här och hoppades på att hitta välling i någon av mataffärerna men icke.  Jag var väl lite blåögd och trodde att det skulle vara enkelt att få tag på välling med tanke på turismen.
Men vi hittade bara en massa Findus och Felix, saltlakrits och annat, men ingen barnavdelning.
Så nu blir det att övergå till plan B: vänja Elian vid spaniens variant av välling (eller vad det nu är).
Vi får se hur det går.  Jag skall försöka varva lite innan det sista Sempers-pulvret har tagit slut.

Efter våran promenix i den gassande solen gick vi med snabba steg hemåt igen, hämtade strandväskan och begav oss till stranden.  Elian somnade på vägen så jag fick slappna av i någon timme innan det var fullt ös igen.
Det badades, grävdes i sanden, duschades vid ”duschen” där, kastades snäckor, Elian flörtade med allt och alla (som vanligt), han lyckades välta vagnen över sig och blev hysterisk och där någonstans tog våran stranddag slut.  Klockan hann bli 19.45, så vi fick njuta bra många timmar ändå.