Denize

Jag tänkte göra som så många andra och skriva om år 2011 i flera inlägg och jag tar en månad i taget.  Vi börjar såklart med Januari.

När jag kikar tillbaka i arkivet så minns jag känslostormen inom mig så väl.  Lycklig, less, uppgiven, stark, trött, trött, trött.  Elian var vaken hela nätterna och jag sov i princip ingenting.  Jag förstår inte alls nu i efterhand hur jag orkade, hur jag ens stod på benen.  Men man får någon inre kraft som mamma, man vet ju att man måste?
Jag fick nog till slut och försökte med olika sömnmetoder, men det var inget som verkade bita på Elian.  Han var som han var helt enkelt.  Nu ett år senare kan han fortfarande vakna några gånger på nätterna, han får oftast två flaskor, men det är fan INGENTING i jämförelse med då.  Jag klarade bebistiden!

Bortsett från sömnen så mådde jag inte alltför bra psykiskt heller.  Det kunde ju ha något med sömnen att göra i och för sig, det brukar väl vara så.  Men jag kände mig ofta trasig och ensam, jag hade inte riktigt kommit över vissa saker i mitt liv och det hände en rad olika saker som gjorde så att jag blev påmind.  Januari var inte min starkaste månad helt enkelt.

Någon gång i Januari skrev jag en liten lista i bloggen:

Jag vill göra något (mycket) av mitt liv.
Jag vill också finna kärleken.  Äkta, ärlig kärlek.
Jag vill bli framgångsrik inom det jag älskar.
Jag vill ge mina barn allt dom vill ha.
Jag vill flytta så jag trivs.

Jag kan ju i alla fall bocka av sista punkten på listan? Jag lyckades flytta.  Till ett annat land dessutom som antagligen räknas som att göra något av sitt liv? Resten får jag se till att fixa det här kommande året.

Emilia utanför sin skola i Sverige…

Januari var en iskall månad.  Vi var ofta insnöade och jag minns ångesten varenda morgon när man skulle dra vagnen på gator och sedan skolgården som aldrig plogades.  Snö, snö, snö.
Jag skrev ofta om min vinterångest och om hur mycket jag längtade efter våren.  Vinter är inte min grej, så är det bara.  Därför var många av mina inlägg från då gnälliga och deprimerande.  För det var just så min vardag var.

”– Emilia har spenderat 6h i skolan som vanligt.  Check.
– Elian har gnällt satan, klättrat på mig, klängt.  Check.
– Emilia har lekt med brorsan.  Han blev asglad.  Check.”

En text tagen från ett av inläggen.  Haha, jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv nu.  Varför? För att det blir komiskt i efterhand.  Där och då mådde jag så ruttet.  Vintern, mörkret och kylan gjorde mig till en trist människa utan hopp.  Men jag är ändå glad att det någon gång gick över.  Att jag fortsatte att kämpa.

Annars då? Emilia började i skolan igen efter jullovet, jag själv hängde en del på Baby Cafe och öppna förskolan.  Man fick mammaledigheten att rulla så gott det gick och gjorde så mycket man pallade med med sömnlösa nätter och dagliga måsten.

Barnen för ett år sedan….

Nästa månad kommer inom kort.