Denize

Elian hade nu börjat med hans eviga tjat med ordet ”där”.  I Mars lät han dock som ett litet lamm då ordet där blev ”bäh”.

”– Var är mamma?
– bäääääääääh
– Var är lampan?
– ’pekar upp mot lampan’ bäääääh.
– Har du bajsat?
– bäääääääh.”

Emilia hade övat på en egen dans i några veckor och sedan blev det uppvisning på fritids i Mars.

”Idag var Emilia lite ”pirrig i magen” som hon själv kallar det.  Hon och hennes dansgrupp skall nämligen ha uppvisning för barnen på Fritids i eftermiddag på deras ”månadsfest”.
När jag lämnade henne i morse så fick hon en massa beröm av sin fröken.  Hon var så imponerad över Emilias förmåga att leda dansgruppen.”

I Mars förlorade jag något som betydde väldigt mycket för mig.  En vän sedan barnsben.  Min lilla kisse Jenny som jag tjatade till mig när jag var liten.

Jag skrev ett inlägg en dag, ”Min katt fyller 13 år i år och nu börjar det märkas.  Hon har alltid varit frisk, pigg, tjock och glad.  Men de senaste veckorna har hon bara rasat i vikt och det går läskigt snabbt.”

Och fort gick det.  Jag hann inte med, jag hann inte ta vara på allt och förstå.  Bara några få veckor senare somnade hon in för alltid och smärtan var enorm.
Det är helt otroligt hur mycket ett djur kan betyda.  Jag saknar henne än idag även om jag är glad att det ändå gick fort, att hon slapp lida för länge, att hon fick hjälpen hon förtjänade.

Man fick dagarna att gå, även om det ofta var svårt.  Emilia grät mycket första dagen men blev besvärad senare och frågade ”kommer du vara ledsen i morgon igen? Kommer du sakna Jenny i morgon fortfarande?”.

Men tiden gick, snön försvann och våren närmade sig…