Denize

Årets sista dag börjar närma sig sitt slut och jag har funderat hela dagen på år 2010.  Ett år som har gått väldigt snabbt men som också har varit otroligt tufft.

Vi började med att fira in det nya året i lugn form.  Elian låg i magen och jag kände mig stor, tjock och utanför.  Men framför allt otroligt ensam.  Jag höll på att anpassa mig efter det nya livet som ensam mor och ensam gravid.  Det var hårt… graviditeten var en plåga och jag kan erkänna att jag inte alltid älskade det.  Jag önskade ibland att jag kunde få allt ogjort så barnet skulle komma till en hel och lycklig kärnfamilj senare i livet.
Det är väl inte så konstigt att jag tänkte i dom banorna, men jag visste att jag inte kunde trolla bort det… att jag behövde gilla läget och acceptera mitt nya liv.

Vintern och början av våren var en enda väntan på Liten.  Han var beräknad till 4 April men jag hade fått beskedet att jag aldrig skulle gå över tiden, förmodligen inte ens gå hela graviditeten ut.  Så det blev en lång väntan redan från vecka 34 då jag gjorde mitt första besök på förlossningen.
Vid vecka 37-38 började jag dricka hallonbladste, gick på äckligt långa promenixer och var allmänt desperat.  Jag ville få ut ungen, jag var såååå less! Men den 4e April närmade sig och ingen bebbe kikade ut.
Den 14e hade jag en tid hos barnmorskan som gjorde en hinnsvepning och sedan gick det undan.  Äckelpäckel slem och annat tjaffs fram till sent på kvällen den 15e då jag kände första värken.
Många timmar och en intensiv och traumatisk förlossning senare föddes min evigt älskade son Elian den 16e April och gjorde hela mitt liv komplett.

Året rullade vidare, vi anpassade oss som en nybliven familj på tre pers.  Jag, Emilia och Elian.  Jag har uppfostrat och tagit hand om båda två helt på egen hand och även om jag känner mig enormt sviken och arg på situationen emellanåt så är jag SÅ himla stolt över mig själv.  Mina barn skulle inte kunna ha det bättre.

Sommaren och värmen gjorde Sverige och jag och min familj spenderade en månad ute hos mina föräldrar.  Vi hade det skönt som attan! Grillade, solade, badade och bara var.

I slutet av sommaren slutade jag amma, något som var jobbigt för mig.  Jag ville verkligen inte, jag kände mig nekad och övergiven av min egen son.  Jag försökte dock blunda för mina tankar och efter ett tag kändes det helt okej ändå.  Jag hade ju hållt igång i fyra bra månader i alla fall.

När hösten kom så skapade Emilia ett nytt kapitel i sitt liv.  Hon började skolan och även det var en jobbig tid.  Jag tvingades släppa taget om min bebisdotter och fick inse att hon nu börjar bli stor.
Hon har utvecklats hur mycket som helst på det här halvåret.  Hon har skapat sig en helt ny personlighet och är så himla självständig nu.

Men mitt uppe i skolstarten tog jag med mig kidsen på en 11-dagars semester på den underbara ön Malta.  Där bodde vi hemma hos Amanda och hade det såå himla bra.  Jag tänker ofta tillbaka på resan och längtar tillbaka. 
Det var förmodligen den bästa resan jag någonsin gjort i mitt liv och då har jag ändå rest en hel del.
Det var så häftigt att kunna ge Emilia den möjligheten, att få se något annat än Sverige.  Det var ju liksom på tiden! Hon njöt och var jättefascinerad hela resan.  Vi var verkligen värda den resan och det var perfekt att komma bort lite just då.

Väl tillbaka i Sverige flöt livet på som vanligt.  Tillbaka till skolan, tillbaka till min mammaledighet och att se Elian utvecklas för var dag.
Mina föräldrar kom även och landade hemma hos mig och spenderar vintern här.

Nu är det bara ca. sex timmar kvar av det här året och jag är glad över att få spendera dom timmarna med dom jag älskar mest av allt.

Gott nytt år, underbara läsare.  Tack för i år!