Ni vet ju att jag tidigare har skivit lite om den nya terrorattacken och att jag varit halvt skraj för att bege mig in mot stan. Men i själva verket är jag livrädd. Jag har varit med om detta tidigare i mitt liv. Chocken, sorgen, rädslan… jag minns det som om det vore igår.
911. Den 11e September 2001. Jag satt i skolan som vanligt, mitt under en lektion sattes radion på i de stora högtalarna i skolan och vi fattade ingenting. Vad snackade dom om? Flygplan som åker rakt in i de två tornen? Ok? Efter ett tag går det upp för oss att det är radion som är på och rektorn pratar med oss och säger åt lärarna att sätta på tvn som fanns i klassrummet.
Jag minns att en tjej ett par bänkar framför mig svimmar och ramlar av stolen. Sedan är det rätt svart – minnesluckor. Sedan minns jag att vi blir evakuerade till skolbussområdet och åker hem. Skolan stängs ”tills vidare”.
Denna tjejen som satt framför mig, hennes pappa var på plats den dagen och dog.
Flera andra hade släkt och vänner i NY och det var sorg överallt. Min grannkompis åkte norrut samma dag, pga släkt som avled. Jag kände människor överallt som drabbades och även om man var ganska clueless så led jag med dom. Allihopa.
Några dagar senare skickas ”Anthrax” i brev i samma område som vi bor (och andra ställen runtom USA). Vi fick inte ta emot post, inte öppna något som hade kommit. En man dog bara något kvarter bort, flera andra dog och många fler smittades och blev riktigt sjuka. Skräck återigen.
När jag sedan flyttade till Sverige har jag aldrig känt mig rädd för att uppleva terrorattacker. Sverige är ju neutralt, här är man säker… i alla fall så säker man kan bli – när det gäller sådant.
Men så läste man nyheterna förra helgen och kunde inte förstå att det var sant. Här!?
Jag har på känn att det inte bara hände en gång. Det kommer hända igen. Jag är rädd för att vistas inne i Sthlm när det är proppat med folk, jag vill inte. Men mest av allt så vill jag inte behöva vara rädd.
Det är fortfarande folk som sörjer 911. jag är just nu här i USA för skolåret och det är fortfarande så att man kunde se gråtande tjejer på toan den dagen. Morgonens Announsments var längre än vanligt med minnes sermonier och en tyst minut. Läskigt vad det saker kan påverka!
Fy fan vad hemskt att uppleva det så nära!
Känner du dig så rädd så kanske det vore en idé att flytta till någon småstad istället? Då kanske du finner ro och kan istället njuta av dagarna istället för att vara rädd. Men sen har du väl i för sig familj, vänner och släkt i Stockholm med och dem vill man gärna bo så nära man kan.
Ha det bäst och va rädd dig!
Du är en jättebra mamma!
Kram
Jag tror att vi är många som vet vad vi gjorde 9/11. Tragiskt, hemskt och fruktansvärt. Usch
Du skriver något otrolit bra och det är exakt det jag också känner: "Men mest av allt så vill jag inte behöva vara rädd."
För förtjänar vi civila människor att vara rädda?
Kommer ocksa ihag det som om det vore igar. Och da hade jag varken släkt, vänner eller nat band till USA, men ända kände man skräcken. Hela den dagen kändes helt surrealistisk, när man kom hem fran jobbet och sag de första bilderna… Helt sjukt. Fast att bara säga helt sjukt räcker knappt. Kan ord verkligen beskriva?
Kan inte ens tänka hur det var för er som var sa nära…