Jag har ont. Min rygg är ett stort skämt, så pass ont gör det. Jag går som om jag bajsat på mig, vaggar och haltar och ändå gör det så jäääävla ont! Tusen knivhugg för varenda steg jag tar och så fort jag kommer hem brister det; jag gråter, floder, mängder av tårar… för att det gör så jävla ont!
Jag är bra på att bita ihop och tänka att det inte är så farligt men så fort man slappnar av känner man hur intensivt det är.
I morgon jobbar jag bara fyra timmar, sedan är det off to läkaren och jag har bara en sak att säga: hallelujah! Hon måste hjälpa mig, hon måste göra något, jag orkar inte gå som en flodhäst längre och kämpa emot tårar. Nope, icke.
Sedan skall hon göra något åt att jag knappt sover pga att jag har så pass smärtsamma sammandragningar, hon skall komma på varför jag är så snurrig, virrig och tappar saker och tappar min egen balans för den delen.
Jag är gravid. Jag får klaga! Så våga bara klaga på att jag klagar… för då kommer jag klaga på att ni klagar på att jag klagar.
Nej men nu är det inte lätt, jag försöker… jag vill så gärna leva som vanligt, men fan… detta går inte! Det kan inte vara sunt att pressa sin kropp så pass hårt som jag gör.
Men bara att tänka framåt, nu kan det bara bli bättre. Nästa vecka skall jag även börja gå hos en sjukgymnast och få min tegelvägg till rygg masserad. Längtar, längtar!
Hur som haver, nog om det.
Nu har mina päron åkt hem igen och dottern min följde med. Det blev tomt, tyst och väldigt ensamt… men Emilia hämtar jag efter läkarbesöket i morgon. En kväll och natt för mig själv, alltså… ett långt varmt bad, någon snabbmat och sömn… hoppas jag!
man får faktiskt klaga när man är gravid!!! så det så! Mvh yohanna
Riktigt bra skrivet Denize!
Ja, jag försöker gå vidare och jag orkar inte diskutera detta mer. Jag använde bloggen för att skriva av mig när allt hände, nu orkar jag inte bry mig om dom. Jag vet vad som hände, både E och A har sagt exakt vad dom gjort och det dom gjorde var LÅNGT över gränsen så jo, dom hade sex om det är så viktigt… men snälla, sluta tryck upp det i mitt ansikte.
Jag kan förlåta mycket och har det men just detta kommer jag inte förlåta med tanke på falskhet och lögner som aldrig tar slut.
NU vill jag gå vidare, en gång för alla! Ursäkta mitt bittra svar, ni menar inget illa men jag orkar inte tjata om detta mer. Det är över och det gör ont, punkt slut.
Och Anna: vi HAR pratat, jag var nära på att förlåta… men sen dök fler delar av sanningen upp och jag tål inte lögner. Finns det ingen tillit så funkar inte ett förhållande.
Jag hoppas att jag kan förlåta i framtiden, men förhållandet mellan mig och Andreas dödade han och det är HANS fel oavsett om han älskar mig eller inte.
Man har en egen vilja, han VALDE att göra det han gjorde, medan han VISSTE att jag låg hemma gravid och grät pga honom. Han var med henne när han var medveten om att jag visste vad dom höll på med.
Så ännu en gång: Det är över. Det är inte mitt fel, det var inte mitt val. Jag hoppas att jag inte kommer behöva svar på mer ang. detta.
Jag har det jobbigt nog, jag måste få leva vidare nu.
Jag försöker inte skydda någon av dom, har man varit otrogen så har man gjort fel, MEN vad jag har hört från E som jag mailade om det här så hade dom aldrig sex, utan otroheten var mer "närhet" bara.
Jag håller med om att det inte är okej hur som helst, men jag tror ändå att Andreas älskar Denize på riktigt och det han gjort egentligen inte var något genomtänkt och tror han ångrar sig, men vad vet jag, vi dömmer ju bara efter ryktena.
Men nu ska vi inte dra diskussionen förlångt då Denize kanske mår dåligt av det, men jag står fast vi min sak, man kan förlåta.
Denize! Jag har sett kommentarer som att det vore fel om du skulle gå vidare och som den här uppe…
Jag fattar inte hur du orkar lyssna på sånt. Det skulle väl bara vara bra om du var så pass kylig så du bara kunde gå vidare och träffa någon ny efter några veckor? Det är ju inte ditt fel! och folk som säger att du ska ge honom en till chans… ja jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker bara synd om dig! Eller jag fattar inte ens hur han kunde göra så mot dig :S världens finaste och roligaste tjej med hans barn i magen… mot vaddå!? Nej du är en stark tjej med självrespekt, sånt han har gjort är inte sånt man kan förlåta.
Och då har du säkert inte ens skrivit ut allt i bloggen.
Fortsätt med ditt gumman, tänk på dig själv o dina barn… ta hjälp av föräldrar o dina vänner! Män är svin!!
Hej Denize!
Jag förstår att du tycker att det är jobbigt och är verkligen inte avundsjuk på din smärta, jag hoppas verkligen att det löser sig.
Det hände samma sak mellan mig och min pojkvän som ungefär har hänt mellan dig och pappan till barnet.
Jag lät det gå några dagar sedan träffades vi och pratade ut om allt och det var det bästa jag någonsin har gjort, även fast det var ett helvete så förstärkte det våran relation och det blev bättre än någonsin.
Och då kan han säkert hjälpa dig med avlastning av dom jobbiga sakerna i hemmet.
Ge honom en sista chans nu tjejen, prata iaf med honom, jag vet att det låter dumt just nu, men jag LOVAR, du kommer inte ångra dig och jag tror inte han skulle tacka nej till att få en till chans med en sån härlig tjej som dig.
Lycka till!
passa nu på att ta hand om dig själv=) ta ett varmt bad och bara tänk på dig. det behöver du
Du klagar inte, det är svårt att vara med barn, något som många (speciellt i unga år) inte förstår. Du ska inte behöva gå igenom allting ensam, man ska ha någon bredvid sig… pappan till bebisen det vill säga. Du sköter ett jobb, ett hem, ett barn och en komplicerad graviditet helt på egen hand. Förstår du hur stark du är? Du får tycka att det är jobbigt, vem skulle inte det? Skönt för dig att dina föräldrar har hållit dig sällskap nu och att du får en natt för dig själv. Jag hoppas att läkaren kan sjukskriva dig, jag jobbar inom vården och nej det du beskriver låter inte hälsosamt, man måste lyssna på kroppen vid graviditet. Ta hand om dig Denize, du är en fantastisk människa.