Denize

Emilia har haft växtvärk nästan varannan natt de senaste veckorna, ibland går det över om jag masserar och ibland har hon behövt ta alvedon.
För någon timme sedan vaknade hon och hade jätteont igen.  Hon blev bara irriterad när jag försökte massera och skrek till slut efter alvedon och var jätteledsen.
Hur lång skall hon bli? Med all denna växtvärk.  Alla hennes kläder som var köpta nu till hösten-vintern börjar redan bli för små.  Strumpbyxorna hänger, klänningarna är för korta, tröjorna blev magtröjor.  Och jag som köpte lite större kläder så ’hon skulle ha något att växa i’.  Yeah right.
Tur att hon älskar kläder och har önskat sig massa nya i julklapp!

Hur som helst.  Jag sitter och försöker tvinga mig själv, eller inbilla mig själv att jag är trött.  I själva verket är jag nog det, har gått runt som en zombie hela dagen och mått sådär och bara gäspat.  Men som vanligt till kvällen-natten så kommer tankarna och det där lilla ångestmolnet.
Det finns så mycket jag vill säga, det finns så mycket jag ångrar, det finns så mycket jag önskar och när man har såhär mycket tankar är det självklart omöjligt att somna eller ens komma till ro.

Jag kanske har allt, jag kanske är självständig, jag kanske är stark men fan vad jag kan känna mig ensam ibland. 
Någon närstående nämnde för ett tag sedan att jag börjar bli kall och jag blev seriöst skrämd.  Jag har begått misstag och fått skit kastat på mig så det bara skriker om det, jag vill bygga upp en mur kring vissa människor men jag vill inte vara kall – inte allmänt. 
Vi måste sluta blunda.  Allt kan inte vara perfekt och ibland är vi alla trasiga.

I morgon är en ny dag.