En massa kärlek
Publicerad,
Gårdagens kärleksfulla budskap. Lilla killen i mitt liv kom hem med ett fint kort, kramar och pussar i mängder (sådant håller liksom på att dö ut nu med åldern som han kommer upp i).
Och mannen i mitt liv kom hem med finfina blommor till mig. Och en ny bil till sig (tror aldrig att jag någonsin har sett honom så lyckling förut, ever! haha).
–
Det var ett tag sedan jag uppdaterade här inne och det finns väl flera orsaker. Den första orsaken är förstås min krävande lilla bebis. Förra veckan var tuff. En av de tuffaste jag någonsin har upplevt. Jag vet inte om det var för att jag var så jäkla utmattad som allt kändes så jäkla hårt – men jag gick in i väggen lite helt enkelt. Jag vet inte hur många gånger jag grät, hur många kvällar jag bara stupade i säng tidigt och kände mig paralyserad av trötthet. Det var kämpiga dagar och jag hade svårt att se det där det-blir-bättre-ljuset.
…Men självklart så lättade allt, jag samlade ny kraft och de tuffa dagarna har varvats med lite enklare dagar. Igår var en helt fantastisk dag med den här lilla tjejen. Hon var på glatt humör, supercharmig, somnade utan någon större protest och verkade lycklig och lugn bara.
Jag kommer leva länge på den dagen. Jag fantiserade lite om hur livet skulle vara om jag/vi jämt hade sådana dagar. Jag hann ju höra annat än skrik och gnäll, när hon somnade så SOV hon på dagen. Jag hann få en paus, andas lite, äta lunch i lugn och ro. Jag kunde även ta en långpromenad i strålande solsken utan att bebis var hysterisk i vagnen – nä, för hon sov som en prinsessa. Det var helt magiskt, hela dagen var en bubbla av bebismys – så som jag hade trott att mammaledigheten skulle se ut som från början.
Som sagt så kommer jag leva länge på den dagen. Idag är vi back to normal igen. Sovstunderna består av korta stötar och därmed en trött och gnällig liten som kräver konstant aktivering och underhållning (jag skriver detta fort som fasen nu samtidigt som jag springer fram och tillbaka och envist försöker få henne att somna om).
Hur som helst så vet jag ju att det går upp och ned. Ibland är det enklare och ibland är det skitsvårt. Jag hoppas i alla fall på att få uppleva en likadan dag som igår igen. Någon gång i alla fall. Underbart!
Jag vill passa på att tacka er för era kommentarer till det förra inlägget. Ibland är det skönt att veta att man inte är ensam, att fler har eller har haft det likadant, att det bara finns någon som FÖRSTÅR. För många gör ju inte det, många tror bara att ”jaja, det är inte alltid lätt med bebisar” men jisses, ja alla borde läsa lite om en high needs baby.
Jag hade ingen aning om vad det var för några månader sedan. Jag tänkte att bebisar är knepiga, vissa dagar knepigare än andra. Men detta är som sagt utöver det vanliga. Det är en konstant kamp om att få en missnöjd bebis nöjd – vilket inte är en enkel kamp, och dessutom en kamp som man oftast förlorar.
Man lär sig att leva på de bra stunderna, verkligen suga in allt det positiva – vartenda litet skratt, lugn stund, paus då hon faktiskt går med på att underhålla sig själv i några minuter, de nätter som inte enbart innehåller bök. Man ser det stora i det lilla helt enkelt. Så en dag som gårdagen var som en storvinst.
Annars så går jag även och funderar på bloggen emellanåt. Jag har bloggat i över tio år (hur galet!?). Det har blivit en del av mig och mitt liv. Men det är fruktansvärt jobbigt att gå runt och ha ågren över att man inte uppdaterar, eller att man kanske inte vill och just nu finns det flera anledningar till att det inte känns lika roligt. Men det skulle kännas alldeles för hårt att ge upp det, jag brinner för det här egentligen, jag älskar att skriva, att fota, att klura ihop inlägg. Så jag vill väl mest meddela att jag kanske tar kortare pauser emellanåt – just nu i alla fall, men jag återkommer!
NI är en stor anledning till att jag vill fortsätta, så tack till er som troget har tålamod och fortsätter att läsa.
De är helt okej med glesare inlägg. Du är lika fantastiskt ändå. Kram
❤
Det är ok, ta den tid du behöver <3
❤
Vi kommer att finnas kvar även om det blir glesare mellan inläggen! Ta den tid du behöver att fokusera på dina barn. <3
Är nog den äldsta som läser din blogg , sen några år tillbaka och jag är så oerhört fascinera över hela dig som person. Och vilket spännande liv du har levt med dina äldre barn. Du är en inspirationskälla på något sätt:) Ta det lugnt nu och njut av stunden, vi väntar på dina inlägg som kommer när du orkar. Ta hand om DIG så att du orkar resten. Allt löser sig till slut! Kram på dig
Har följt dig många år, sedan Elian låg i magen. Är så gammal att jag skulle kunna vara din mamma och har barnbarn som är ganska jämngamla med dina. Beundrar dig något oerhört. Så klok, mogen och som du gjort allt för dina barn. Måste varit kämpigt, då du var ensamstående. Så roligt att du nu har hittat kärleken och någon att dela vardagen med. Hoppas inte att du slutar blogga, men förstår att tiden inte räcker till. Uppdatera någon gång då och då,jag hänger kvar. Önskar dig allt gott, fina Denize och stort TACK för att vi får följa dig i med och motgång. Stor kram från en trogen följare.
Tack för så fina ord, kram ❤
Åååh ta hur långa pauser du vill och känn ingen press på att "prestera" med inläggen. Ja, vi längtar när du inte skriver och ja, jag klickar in här superofta för att titta om det kommit något nytt – men jag har all förståelse för om det inte har gjort det och det får snarare bli en trevlig överraskning när ett inlägg väl kommer,oavsett om det är kort eller långt eller genomtänkt eller ostrukturerat.
Jag har hängt med sen länge nu, det är ju rätt sjukt hur en okänd person vardag kan bli en del av ens egen vardag på så sätt att man är inne och kikar och hänger med. En blogg blir ju som en lång dokumentär om livet och just livet måste ju få gå först och komma emellan om du som skriver behöver en paus.
Vi som läser orkar ju inte ens kommentera alltid, och hur lång tid tar det egentligen att bara klicka iväg en liten kommentar. Jag förstår att det tar tid att driva en blogg och göra nya inlägg dagligen och "fylla på" och underhålla den.
Låt den vila. Vila du 🙂
Så kikar vi in här titt som tätt oc h hejar på dig och tackar för att du orkar dela med dig av din vardag när du vill det, och respekterar när du faktiskt inte vill det heller.
🙂
Hellre få sporadiska inlägg än inga alls. Tycker mycket om din blogg ❤️
Kram
Förstår att det är svårt att hinna med bloggen, men känn ingen press! Det kommer en dag då allt plötsligt är lättare och du kommer både ha tid och lust att blogga igen – tills dess räcker det med veckovisa uppdateringar 🙂 Och gällande high need baby och att du tycker det är skönt att höra att amdra förstår, det är SÅ skönt att få läsa det du skriver som dessutom redan haft två barn och dessutom varit ensamstående!! Jag önskar så att jag hade någon mamma i min närhet som man kunde prata om sånt här med men jag har aldrig pratat med någon som förstår, alla tycker bara det är "så mysigt" och frågar om man ska hänga med på en långpromenad till Djurgården eller gå på en shopping runda på stan… som att det vore möjligt med min bebis!! (Och jag har i min naiva önskan testat, inte bara en gång och då har dessa mammor blivit lite konfunderade haha). Kan skriva en roman om det här känner jag, har som sagt ett behov av att prata med andra som könner igen sig, det jag ville säga är att det är så skönt att få läsa en blogg med någon som har samma upplevelser. Kämpa på,perioderna som är sådär jobbiga blir förre och färre med tiden och de där bra dagarna tar över allt mer ju större barnet blir (min är snart 11 mån). Kram!
Vad glad jag blir ❤❤
Jag har följt din blogg i flertal år och blivit så inspirerad över hur fantastiskt du är, och gjort att jag längtat till den dagen jag väntar mitt första barn. Vilket jag nu gör 🙂 Så, tack för allt!