Till Morfar
För lite mer än 6 år sedan tog cancern min morfar alldeles för tidigt. Idag skulle han ha fyllt 66 år så därför vill jag avsluta den här dagen med att tillägna det här inlägget till honom. Till dig, världens bästa morfar. Vi tänker på dig hela tiden.
Mina fina barndomsminnen tillsammans med dig kommer aldrig blekna. Jag känner fortfarande doften av din lägenhet, av sängen jag sov så många nätter i när vi hälsade på i Sverige på somrarna, jag hör din röst när du pratar och skrattar. Du var tillbakadragen och tyst, men ändå förstod vi varandra.
Du var speciell på så många olika sätt, du var unik och inte som någon annan och du är så himla saknad. Det finns ingen människa i hela världen som någonsin kommer kunna ta din plats.
Du lever vidare någon annanstans – utan smärta och utan bekymmer – du lever vidare på en bättre plats, men ändå känner jag dig här ibland. Jag får känslan av din värme när jag befinner mig i tuffa situationer och du ger mig olika tecken när jag undrar hur du har det.
Du känns så nära, när du i själva verket är så långt bort. Men borta föralltid kommer du aldrig vara, för du lever alltid vidare i mitt hjärta.
Fint*
Förlorade också min morfar för drygt 6 år sedan i cancer. Jag har så himla många fina minnen med honom. Minns när hela min familj åkte till sälen ett vinter. Men jag ville inte lämna morfar, så jag stannade hemma med honom medans hela familjen åkte skidor. En annan gång när jag var kanske 5 år sov jag över hos han och mormor så fick jag sova i dubbelsängen med morfar. Då sa han att jag skulle "klappa till han" om han började snarka. Sagt och gjort, för snarkade det gjorde han! Så jag gav honom flera örfilar den natten. Det var såna konstiga saker som vi höll på med.
Men det allra tydligaste minnet som jag har måste ändå vara när jag och mina två systrar åt middag hemma hos mormor en kort tid innan han dog. Han såg mager ut minns jag. Plötsligt under middagen upptäckte jag en röd fläck som bara spred sig över hans skjorta. Det var stygnen från operationen som gått upp. Det såg riktigt hemskt ut. Minns bara att mormor och morfar snabbt åkte in till sjukhuset. Tror det var sista gången jag såg honom. Mamma och pappa ville inte att jag skulle hälsa på honom på sjukhuset. De ville att jag skulle minnas min morfar som den stora, starka person han faktiskt var. Inte sådär mager, blek och riktigt sjuk som han blev det sista.
Jag var bara nio när han dog. Då fattade man väl inte riktigt helt och hållet vad det innebar att någon var död osv. Men jag förstod i allafall att det var sista gången jag någonsin skulle få träffa mitt livs bästa vän.
Styrkekramar till Dig fina Denize! ♥
Vad vackert skrivet!
Är säker på att han sitter däruppe o är SÅ stolt över sitt barnbarn – o förmodligen över de andra barnbarnen också – o barnbarnsbarnen som tuffar på, på sitt äventyr i annat land.
Kram
Beklagar verkligen ..
vet hur det känns när någon nära försvinner. har själv mist mina föräldrar.
livet är så orättvist ..
men man får tänka på dom bra stunderna man fick tillsammans 🙂
p.s tack så mycket för du svara om lägenheterna 🙂 kraam , kom ihåg att du är värdefull , du har en underbar personlighet 🙂 som sagt älskar din blogg!