Vilka bekymmer

 

Dessa bilder dök ganska nyligen upp på Instagram, men jag kör på dom här också.  September för ett år sedan.

 

 

Puh.  Sitter mest och stirrar med ett huvud som dunkar.  Jag får lätt ont i huvudet om jag har varit riktigt arg, upprörd eller ledsen.  Och det jag kan säga är att vissa faser som barn kan gå igenom alltså… oh-my-god.  Dessa trotsåldrar, dessa knäppa idéer dom kan få för sig, dessa testa-varenda-gräns-tider.

Ibland flyter allt på, ibland lever vi i ett enda harmoniskt lugn (allt är relativt).  Då gäller det att andas in lugnet och ta vara på det, för rätt vad det är så smäller det till igen och så skall man ta sig igenom någon såkallad utvecklingsfas.  Hur som haaaaver, efter någon timmes strid och en envishet om att vara riktigt konsekvent så kunde vi kramas, prata en stund och återgå till tisdagskvällen.

 

Nu sitter jag med lite filmjölk som jag klunkar lite motvilligt.  I några veckors tid har jag nämligen gått med en klump i halsen.  Inte ordspråket alltså, utan bokstavligen.  Det känns som om jag har haft någon klump/knöl i svalget som ligger där och stör, det gör inte ont, det är bara sjukt jäkla störande.  Jag har googlat och googlat och ju mer man googlar på sina symtom desto mer döende är man tydligen, haha.  MEN idag dök en gammal, bekant och brännande känsla upp i bröstet.  Min magkatarr kände för att hälsa på lite spontant, så jag antar att obehaget i svalget har med det att göra.  Omeprazol och fil får bli mina bästa vänner i någon vecka framöver med andra ord.

 

Nu skall jag alldeles strax natta det lilla och väldigt trötta barnet, sedan skall jag göra… ingenting.

Ha en finfin kväll.