Tuffa dygn

 

Igår var vi hos barnmorskan och kollade läget med magen och lillan.  Allt flöt på, magen hade växt som den skulle och så fick vi lyssna på hjärtat.  Jag spelade in och visade barnen på eftermiddagen.  Elian tyckte att det lät som ett tåg på räls till en början och sedan som en massa skällande hundar.  Emilia tyckte att det lät som något under vattnet.  Ganska rätt ändå!

 

Annars så hade jag järnbrist som vanligt.  Jag skulle även öka min magnesium dos och fixa ett foglossningsbälte så fort som möjligt.

Hon tyckte dock att jag skulle besöka läkaren och prata om sjukskrivning.  Det kommer dock inte hända, jag måste bara hitta ett sätt att stressa ned lite.

Jag vill ju göra så mycket, jag vill klara av allt precis som vanligt, jag vill-vill-vill.  Jag känner mig fånig när allt tar emot när det är ca 15 veckor kvar.  Det känns för tidigt att bli så pass svag att man knappt orkar röra sig.  Att man vaggar fram när man går, att det går så förbaskat långsamt.  Det känns så misslyckat på något vis.

Det är så idiotiskt, men man hinner tänka en hel del tankar om sig själv som inte är så snälla.  Man gör det förbjudna och jämför sig med andra; ”men hon orkar ju”, ”hon är ju förfasen höggravid och klarar av det – då måste jag också kunna klara av det nu” osvosv.  Så jävla onödigt att göra så mot sig själv, då man innerst inne vet hur olika det kan vara.  Men ibland är det svårt att låta bli.

 

Barnmorskan tröstade mig i alla fall med något som jag egentligen redan visste, men att vissa veckor kan vara mycket värre än andra.  Jag har ju själv märkt det.  Just nu är det mycket bäckensmärta, onda sammandragningar (som jag kan vila bort om jag bara taggar ned), kramp i benen och yrselattacker.  Men nästa vecka kan lika gärna vara en fantastisk mirakelvecka igen.  Det gäller att hålla huvudet högt och undvika dom där taskiga tankarna om sig själv.

Jag har i alla fall världens bästa stöd som tar emot mitt gnäll.  Det är tur det!

 

I slutändan så kommer dessa tider vara som bortblåsta.  15 veckor är en kort period i livet om man tänker efter.  Man kan nog stå ut med att känna sig som en flodhäst som sväller upp mer och mer för varje dag och som går som ett mähä, sätter sig på trottoarkanter när hon blir svimfärdig – trots en miljard människor som passerar – och som säger ordet ”aj” både tyst och högt fyrtioelva gånger om dagen.  Man får komma ihåg att den här kroppen som man är så dum mot faktiskt bygger ett barn, ett barn som kommer ligga på mitt bröst om ca 15 veckor.  Klart att det är värt det.