Graviditetens förändringar

 

När man blir gravid så förändras man väl inte som person.  Eller? Jag tycker att det är skönt att hålla igång och klara av att göra allt sådant som jag i vanliga fall gör (eller ah, nästan i alla fall).  Precis som jag har nämnt tidigare så glömmer jag ju bort att jag är preggo emellanåt, då allt känns stabilt.  Den här graviditeten har inte blivit som någon sjukdom, jag är inte handikappad, jag vill vara lika stark och fixa allt som jag brukar.  MEN det är klart att man lyssnar på kroppen på ett helt nytt sätt och så sätter vissa saker stopp också, sådant är livet.

Vissa saker har dock förändrats rätt rejält sedan jag blev gravid och här är några av grejerna:

 

Aldrig, never ever, aldrig någonsin har jag varit pigg och glad på morgonen förr.  Jag har hatat tidiga morgnar och varit ett riktigt monster enda tills jag har fått i mig kaffe.  Kvällar var heliga för mig, min klyschiga egentid, mina timmar för mig själv som lät mig varva ned och komma till ro.

Nu är det tvärtom.  Runt kl 21 så börjar jag känna mig tråkig, irriterad och trött.  Jag kan bara fokusera på att få minuterna att gå så att jag kan lägga mig.  Vid 22 har jag gjort mig klar och inom en halvtimme så har jag släckt och somnat (finns såklart undantag – men så ser det ut till vardags.  Spännande? Njä).

Sedan vaknar jag pigg och hurtig tidigt som bara fasen och njuter av lugnet på morgonkvisten.

 

2. Helt plötsligt är frukosten skitviktig.

Jag går vidare på det där med morgnar.  Tidigare har jag bara druckit ett par STORA muggar med kaffe och klarat mig till lunch (evetuellt något litet där emellan).  Jag har inte alls varit en frukostmänniska.

Nu är jag vrålhungrig när jag kliver upp och äter gärna något riktigt stadigt innan jag smuttar på min lilla kopp kaffe.

 

Jag har aldrig reagerat på hunger förut.  Jag har lätt kunnat glömma bort att äta lunch osv när jag jobbar heldagar.  Nu går det inte.  Jag blir arg, irriterad och riktigt tråkig när jag blir hungrig.  Som tur är så har jag lärt mig detta och har alltid laddat med mellanmål och äter på någorlunda regelbundna tider för att undvika raseriutbrott i onödan.  Hej Denize, 2 år.

 

Hur är det möjligt, jag som är en känslosam grubblare redan från start? Men möjligt är det.  Jag gråter när jag redigerar fina bilder – inte bara på mina egna barn, men även kunder.  Allt är ju så extremt jäkla vackert hela tiden.  Precis som annat kan vara såååå sorgligt och förfärligt och så överdriver jag och gråter då med.

”Men Mammaaaaa” brukar barnen säga när jag blir sådär känslosam.

 

Det där med att ligga hemma och slappa någon helg? HAHA, eh nej? Jag vill ha saker att göra jämt, konstant, hela tiden – helst enda tills jag kan lägga mig raklång i soffan någon timme innan jag nattar mig själv.

Också jättenytt för mig.  Visst gillar jag i vanliga fall att ha planer och göra roliga saker.  Men jag kunde även chillaxa i hemmet en lördag utan att det kröp i hela mig.