När det inte funkar med mat

 

Sådana här ”frukost”bilder har tagit över mina vanliga middags- och matbilder.  Det finns en enkel anledning och det är för att jag har haft extremt svårt för mat nu första tiden.  Sådant som jag i vanliga fall älskar blev helt plötsligt en mardröm att få framför sig.

Själva matlagningen var värst.  Att se rått kött, känna lukten av stekos, att behöva skära och hacka saker.  Det bara vände sig i magen på mig.  Så jag erkänner att jag har lagat en massa ”skit” på sistone, bara för att få det avklarat så fort som möjligt.  Kidsen har givetvis inte klagat på halvfabrikat, en massa olika korvar, pulvermos och sådant, haha men ändå.  Kyckling har också gått ok (enkelt att skjutsa in i ugnen bara).  Men Emilia fick nog till slut och undrade vad fasen det var frågan om och varför vi åt kyckling fem dagar i veckan? Hehe.

Att bli serverad mat gick oftast bättre, när jag slapp alla förberedelser.

 

När illamåendet var som värst så funkade bröd bäst.  Jag äter i vanliga fall minimalt med bröd och är inte alls en frukostmänniska.  Men bröd och frukost blev min räddning under en viss period.

Nu har allt börjat vända och jag känner mer och mer sug efter maträtter, illamåendet släpper och smak-/luktsinnet börjar stabilisera sig, så det är ju jätteskönt.  Men jag känner ändå ett speciellt sug efter mackor till både frukost och lunch.  Speciellt med ost och gurka (gärna smörgåsgurka).

Nu när jag fixade i ordning detta så ropade en liten röst inom mig att jag borde prova att dricka upp vätskan som gurkan ligger i.  Det luktade så himla inbjudande.  Men jag insåg snabbt att jag var preggo och crazy och att den syrliga vätskan skulle få stanna kvar i burken.  Freak alltså!

 

Annars så nämnde jag ju tidigare att jordgubbar är ett stort beroende.  All frukt går ned i mängder, men just jordgubbar är något speciellt.  Synd att det inte ens är säsong.

Igårkväll var jag så brutalt sugen, men kom på att jag hade glömt köpa ett nytt paket, så jag skalade några clementiner och försökte stilla mitt begär.

Så öppnade Emilia kylskåpet, drog ut en låda, tittade längst bak och utbrast ”åååh jordgubbar!”.  Behöver jag förklara hur snabb jag var på att be henne ta en och sedan skicka över jordgubbarna? Återigen: freak!