Att vara gravid och känslosam
Publicerad,
Jag vet inte hur pass vanligt det är, men jag gissar att det är relativt vanligt att bli extra sårbar som gravid. Jag har själv märkt små psykiska förändringar med tiden. Jag har kommit på mig själv med att bli ledsen för sådant som jag i vanliga fall inte hade blivit ledsen för. Jag har kommit på mig själv att gråta över sådant som jag i vanliga fall istället hade blivit arg för. Jag har insett att jag kan ta åt mig av sådant som i vanliga fall bara skulle rinna av mig.
Små saker kan bli otroligt stora och vissa ord kan smälla till riktigt ordentligt hårt.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag tror att det är jätteviktigt att få känna sig uppskattad som gravid. Den påfrestningen som kan komma att ske – både psykiskt och fysiskt – av att faktiskt bygga ett barn, en helt ny människa, den påfrestningen kan bli enorm.
Vissa dagar har man ordentligt ont, man kan vara ännu tröttare och bara känna sig skör. Och jag är en sådan där envis människa som vill så mycket hela tiden. Jag vill göra sådant som jag alltid gör, jag vill inte skylla på ”men jag är ju gravid” som om det vore en sjukdom. Jag vill leva som vanligt. Så jag biter ihop, kämpar på och bara kör rakt igenom smärta och känslor. Men så kraschar man till slut. Man kan ju inte köra på hur länge som helst, det tar stopp och allt bara rinner över. Och då blir allt tusen gånger jobbigare.
Men med tanke på att jag gör som jag gör, är van vid att sköta rubbet och andra är vana vid att jag också sköter alltihop själv, så blir det lätt en ond cirkel av det hela. Det blir lätt att man frågar sig själv om man ens är uppskattad eller om man bara är tagen för given. Det är väl för att man kämpar med all sin kraft för att få allt att vara ”som vanligt” och det enda man kan behöva är ett tack tillbaka.
Jag tror även att det är lite enklare för självkänslan att köras ned och man har lite lättare för att ifrågasätta sig själv, när man är gravid. Jag som i vanliga fall är en oerhört stark person som inte tar skit – ever, jag har lättare nu att kritisera mig själv och framförallt ta åt mig av andras ord (främst från dom som står mig nära).
Jag tror att det är enormt viktigt att få höra att man duger precis som man är. Att man är älskad/omtyckt för den man är (både som gravid eller inte).
Och tyvärr så blir vårt samhälle bara ytligare för var dag som går. Det sker vikthets och utséendefixering överallt, både på sociala medier och ”på riktigt”. Man skall se ut på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt, bo på ett visst sätt och den här falska bubblan av perfektion – som egentligen bara är en illusion, den skall alla leva efter och upp till. Det gör mig ledsen.
Jag svamlar och jag kom av mig lite. Jag ville mest skriva om att vara sårbar som gravid. För jag vet att det finns fler där ute som känner så, som kan behöva lite extra pepp emellanåt. Det här med att bli brutalt känslig och sårbar har jag fått smaka på den senaste tiden. Jag kan bli helt knäckt inombords av vissa saker, jag kan känna mig värdelös och oduglig, jag kan känna mig svag och löjlig när jag måste sakta ned tempot, jag kan känna mig oerhört oattraktiv då man ibland känner sig som en flodhäst som bara vaggar fram.
I själva verket, innerst inne, så vet jag ju att jag gör så gott jag kan och att det duger. Jag vet att jag bär på ett barn och att kroppen förändras. Jag vet att det är ok att ha ont och inte ha samma energi som tidigare. Jag vet ju att hela jag skapar en människa som jag redan nu älskar så himla mycket. Jag vet att det är värt det.
Jag tror att alla mår bra av att få höra att dom är uppskattade, omtyckta och behövda emellanåt.
Nu har jag haft några ordentligt känslostormiga dagar. Jag är även duktig på att inte ta mina känslor på allvar, som om jag bara är löjlig eller överdriver. Så jag går gärna och håller allt inom mig, grubblar och funderar. Sedan så räcker det oftast till slut med att någon säger bu, så exploderar jag och då kommer allt ut på en och samma gång. Skönt när man får prata och skönt när det känns lite lättare efteråt.
Så alla preggos där ute som känner igen sig, som bara kör på och gråter lite inombords ibland. Ni är duktiga, ni är fina precis som ni är och jag lovar att dom runtomkring är tacksamma för allt ni gör! Från en sårbar och känslig gravid mama till alla andra.
Usch vad jag känner igen mig. Att ha konstant ont, vara orörlig och att hela tiden känna att man inte orkar tär extremt. Idag ska jag bara dra en filt över mig i soffan efter jobbet och äta ostkrokar. Pallar inget annat.
Åh som jag känner igen mig! Fyfan vilka känslostormar! Det är verkligen inte lätt att vara gravid och man behöver verkligen extra uppskattning.