Hade ni stannat?
Jag hade en ganska livlig diskussion tidigare. Jag pratade med en tjej som nyligen har flyttat ihop med sin kille. Hon hittade kärleken för mindre än ett år sedan och mycket har väl gått ganska snabbt. Men vad spelar det för roll om allt verkligen känns rätt? Han verkade vara genuint snäll, omtänksam och stabil. Han blev snabbt omtyckt av alla hon kände och dom fick verkligen alla tummar upp. Alla var och är glada för deras skull.
Dom pratade om att gifta sig och försöka skaffa barn inom detta året. Hon svävade på moln och var lyckligare än någonsin. Några månader senare så släppte han bomben som fick allt att förändras. Han berättade att han hade barn sedan tidigare, som han hade träffat ett par gånger när hen var nyfödd. Men därefter kände han sig inte mogen för något ansvar och försvann ut ur bilden. Han ville plugga, festa, träna och ”orkade inte med gnäll från barnets mamma”.
Både han och mamman var väldigt unga och nu när åren har passerat så är barnet stort. Snart knackar tonåren på. Och han har aldrig kontaktat barnet, de såkallade anledningarna eller snarare ursäkterna var många.
Tjejen som fick ta emot den här informationen, mitt uppe i deras flyttkaos, vet inte alls hur hon skall hantera det.
Min spontana tanke var väl att den här ”jättesnälla” mannen kanske kunde ha berättat detta lite tidigare? Jag förstår att det är hårt, svårt och att han förmodligen skäms så in i… ja. Men ändå?
Nu är ju detta kanske lite mer åt det känsligare hållet för mig och jag kan ju inte direkt vara opartisk, med tanke på mina egna kids och vår historia. Det hade hon full förståelse för. Såklart!
Men jag försökte tänka mig in i det hela ändå, så rättvist som möjligt, om det hade varit min K som gjorde så (så brutalt omöjligt av honom, men ändå). Hur hade jag reagerat? Jag älskar ju den mannen så oerhört mycket och ser fram emot vår framtid tillsammans. Men jag vet ändå att jag hade förlorat respekten för honom om han hade skitit i – vad jag anser det vara – ett självklart ansvar. Och ett förhållande utan respekt, vad är egentligen det? Jag hade uppmanat honom att skärpa sig och lösa det hela (även om det skulle ha skett för bra många år sedan) för det där barnets skull.
Men utöver det, ärligt talat, så hade det nog inte spelat någon roll hur mycket jag älskade honom… jag skulle inte kunna leva med en människa och framförallt inte planera barn med någon som har ”övergivit” tidigare barn. Det skulle skrämma mig alldeles för mycket.
Det skulle vara svårt, jag får ont i magen bara av tanken, fyfarao vilken fruktansvärd situation. Men i det stora hela så får hon kanske fråga sig själv om han verkligen är den mannen som hon trodde att han var? Om han är den där stabila personen som hon föll så hårt för.
Jag försöker förstå det där med att killar får barn väldigt tidigt, att dom helt enkelt inte är redo. Sedan kanske det inte är så jättelätt att svälja stoltheten några år senare, när man har pluggat, blivit äldre och skaffat sig en grund. Och att faktiskt kontakta sitt barn och förklara varför man inte har funnits där de senaste åren. Det måste vara extremt smärtsamt och skamligt.
Dom flesta av dessa unga pappor som försvinner ur bilden växer ju upp en dag, gifter sig och skaffar egna (eller ja eh, fler) barn istället och är helt fantastiska pappor till dom. Men gottgör det då för att dom inte fanns till hands första gången?
Men åter till den här diskussionen och tjejens situation, så hade jag inget konkret att komma med. Bortsett från mina egna reflektioner och åsikter. Jag antar att varje person får känna efter själv, lyssna till sitt inre och bara gå på magkänslan. Min magkänsla är ju kanske mycket starkare än hennes, eller tvärtom. Oavsett vad så hoppas jag att barnet och eventuella framtida barn, behandlas rättvist och får det bra. Barnen är alltid viktigast.
Hur hade ni reagerat?
Oj! Ja, respekten hade helt klart fått sig en törn. Jag älskar alla barn, jobbar som förskollärare och har egna barn, och skulle aldrig kunna lämna ett barn i sticket.
Samtidigt förstår jag att man som ung kille inte mognar in i rollen så som den unga mamman gör under grav. Och jag har också förståelse för hur sjukt jobbigt det måste vara att sedan när man blivit äldre ta kontakt med barnet. Tänker att jag nog hade blivit otroligt ledsen om min partner hade gjort så. Men känner mig själv och kan nästan säkert säga att jag hade "förlåtit", men samtidigt pushat på att han skulle ta kontakt med barnet och försöka bygga en relation. Med mitt stöd.
Oj vad svårt… En sån där sits man aldrig vill hamna i. Jag håller med dig i att vissa "ansvar" är för stora för att avsäga sig, oavsett hur ung man är. Men är inte det viktiga hur killen ser på saken i efterhand? Många (kanske vi alla) har gjort dumma val någo gång under livet och somliga får stora konsekvenser. Jag skulle vara helt okej (tror jag) med att stanna med killen OM han inte hade samma ställningstagande längre och även i praktiken gjorde något för att göra saker rätt. Typ tog kontakt med barnet och gav det en förklaring – förutsatt att killen ochskå tycket att det var fel av honom att inte ställa upp…
Oj haha, blev mycket text nu, men hoppas det inte är för luddigt!
Verkligen jättesvårt att säga. Men hade definitivt blivit väldigt tveksam och tappat en stor del av respekten till mannen i fråga. Samt ställt honom mot väggen, VARFÖR har du inte tagit kontakt med ditt barn nu när du mognat till dig?! Är för mig helt obegripligt. Sen att barnet kanske väljer att inte vilja ha kontakt med sin biologiska pappa ändå är ju en annan femma… Det får han ju ta isåfall.
Jag är själv ensamstående mamma och har varit det sedan mitten av graviditeten. Dotterns pappa var otrogen och valde att avsiktligt ta av sig sin förlovningsring med sikte om att träffa någon annan.
Det hela var något som tog riktigt hårt på mig, och jag tror i ärlighetens namn att jag aldrig riktigt kommer kunna komma över det helt. Har t o m funderat över hur mina känslor kommer gå i framtiden när det blir dags för graviditet nummer två.
Så min reaktion hade nog varit ungefär som din, och det tror jag nog är en ganska vanlig reaktion för någon som har en liknade situation som du eller jag.
I mitt fall fanns dotterns pappa inte alls under graviditeten och var inte heller med på förlossningen. När dottern väl kommit ut gjorde vi ett nytt försök, men det slutade innan det ens hann börja. Han träffade dottern någon gång i månaden de första två åren, och därefter försvann han i ett helt år. Sedan kom han tillbaka under en kort period och träffade dottern någon gång varann månad och allt eftersom tog kontakten slut helt. Nu är det snart två år sedan han hade någon form av kontakt med dottern i huvudtaget.
Han har precis som du skrivit ovan skapat en ny familj, och det har han försökt flera gånger. I dag har han barn med mig och ytterligare 3 andra tjejer. Min dotter har med andra ord tre halvsyskon boendes på olika platser runt om i Sverige, men endast kontakt med en av dessa.
Han själv bor tillsammans med den senaste. Där finns förutom hans senaste dotter även ett bonusbarn sedan tidigare som nu är en del av hans familj.
Kontakten med vår dotter är helt borta och han har under de senaste åren både bytt telefonnummer, blockat mig och tagit bort mig från alla sociala medier som han har och flyttat till en annan stad en bra bit härifrån. Kort sagt han har brutit kontakten på alla vis han kan, och visat klart och tydligt att han inte har intresse av någon kontakt alls mer. Det känns skit tråkigt och riktigt ledsamt, särskilt för dottern som nu börjat bli så pass stor att hon faktiskt ställer frågor och visar känslor öppet. Men samtidigt känns det på ett sätt bra, då det ibland kanske är bättre att vara utan "pappa" helt än att ha en "pappa" som kommer när han själv känner för det.
Hoppas det löser sig för din vän oavsett hur det slutar!
Kram Sanna
Tack för att du delar med dig. Förstår att det måste ha varit och fortfarande kan vara jättesvårt. Det är hårt när barnen blir stora, förstår och ställer frågor. Men håller helt klart med dig i det sista du skrev. Kram!
Det är många ggr knepigt, särskilt när föräldrarna är unga och inte redo att lägga sina drömmar åt sidan för barnen. Verkar gälla pappor främst och min gissning är att killar ofta mognar senare samt att jag tror dom har svårare att ta till barnet som sitt om dom inte är mogna. Mamman har det ju också tufft men för mamman är det ändå annorlunda då hon bär på barnet.
Tror precis som du att det ligger mkt skam i att papporna inte kontaktar sina barn, och ju längre tiden går desto svårare blur det. Sen tycker jag inte det är fel om mamman hjälper dom på traven och frågar pappan om han kan tänka sig att träffa sitt barn/ ha kontakt. För det handlar ju om barnet. Barn har rätt till båda sina föräldrar (förutsatt att dom är lämpliga) och kan då tycka att föräldern som barnet bor hos kan hjälpa till att främja ett umgänge, för barnets skull. Samtidigt som man inte kan tvinga någon som inte vill. Jag skulle ge din vän rådet att prata ut med sin kille och ställa honom dom frågor hon vill ha svar på. Det är det enda rätta.
Om man inte kan vara helt ärlig och öppen om sig sjäkv från första början i en relation så är det, tyvärr, inget att bygga vidare på.
Det är min uppfattning. Önskar din väninna lycka till!
Jag har själv varit i en svår situation. Jag hade träffat en kille som tog mig med storm, allt gick väldigt fort och han visade väldigt mycket på kort tid. Dock valde han att ljuga om en dotter han träffade varannan helg, så över 6 månader senare fick jag veta hur det stod till och hela min värld rasade samman. Jag var naiv nog att stanna kvar men ingenting blev sig likt efter det. Efter ett tag kom den ena lögnen efter den andra fram, och jag kände till slut inte igen varken honom eller mig själv. Jag behöver kanske inte berätta att det sprack efter över ett år av destruktivt beteende, där jag till slut mådde riktigt psykiskt dåligt och hade rasat i vikt på grund av alla lögner och svek.
Efter alla dessa år kan jag fortfarande inte förstå hur man kan ljuga om något så fint som sin egna dotter och jag kommer nog aldrig för stå det. Idag är jag dock väldigt tacksam för allt jag lärt mig, och hur mycket jag har växt sedan dess. Det tog mig över ett år att läka men när jag sedan var redo träffade jag den mest fantastiska människa som jag idag är sambo med. Efter regn kommer alltid solsken.
Jag hade stuckit direkt. Finns absolut ingen anledning i hela världen att inte berätta att man har barn även om man inte träffar hen. Vad mer kan han ljugit om?