Att älska eller hata sin graviditet
Publicerad,
Det här med graviditet. Måste man antingen älska eller hata det? Ibland känns det så, som om alla blivande mammor delas upp i olika kategorier: Team Älska och Team Hata.
Nu när jag själv är gravid igen så tycker jag att det är himla roligt att läsa om andra som är gravida och ta del av deras tankar och magbilder. Alla är så himla olika.
Dom som svävar på moln och bara njuter av varenda minut och har det sådär otroligt gulligt och mysigt hela tiden – dom får skit för att dom säkerligen undanhåller sanningen och målar upp en graviditet som en konstant rosaskimrande och fluffig historia.
Och så har vi dom andra som bokstavligen hatar att vara gravida. Dom njuter inte ett dugg, har ont överallt och bara lider. Dom får skit för att man helt enkelt skall vara glad för att man ens kan bli gravid.
Jag kan relatera till alla möjliga olika känslor. Sist jag var gravid så njöt jag inte alls. Jag tyckte inte att det var ett dugg härligt att vara preggo. Jag längtade efter min son och räknade verkligen dagarna tills jag fick träffa honom, så jag var inte olycklig över själva bebben i magen. Det var bara grejen med att vara gravid som inte var för mig. Jag var tung, mådde dåligt, sjukskriven tidigt, längtade efter min vanliga kropp och hade så jävla ont rent ut sagt.
Den här gången så vet ni ju redan att jag inte ALLS känner så. Nu vill jag inte säga alltför mycket, då jag har halva graviditeten kvar och är förstås medveten om att en tvärvändning kan komma att ske.
Men hittills så har jag aldrig känt ”men fyfaaaan, låt tiden gå så allt bara kan vara över, snabbspola alla månader så jag slipper eländet och bara får hålla mitt nyfödda barn”.
Trots smärtor, fruktansvärt illamående, förlamande trötthet och x antal andra jobbiga symtom så har jag känt det där klyschiga ”men det är så värt det”. Inte en enda gång har jag önskat att jag vore icke-preggo. Inte än.
Jag kan inte påstå att jag känner mig vacker, för det gör jag verkligen inte. Men jag njuter ändå av att magen växer, att känna den lilla som rör sig där inne och bara själva grejen med att förstå att jag är med barn. Jag tycker att det är mysigt.
Oavsett vad så kan jag ändå erkänna att vissa saker gör ont och är lite otrevliga. Så jag förstår inte grejen med att man antingen måste älska eller hata det? Kan man inte bara få vara mänsklig och ha både bra och sämre dagar?
Jag tror att det sämsta man kan göra är att jämföra sin egen graviditet med andras. Det är ingen mening, då det kan skilja sig något enormt. Jag vet att jag själv störde mig på alla dessa solskenshistorier när jag var gravid sist – just pga att min egen graviditet var så komplicerad.
Den här gången så har jag väl funderat på varför just min kropp lagrar en massa och går upp i vikt – trots att jag rör på mig och äter nyttigt. Jag har tittat på andra gravida kvinnor som är sådär extremt vackra och där vikten bara har lagt sig på magen… och så har jag väl känt att jag skulle se ut som en svullen heffaklump om jag ställde mig bredvid personen i fråga. Men samtidigt så vet jag ju att jag går upp en hel del, för att sedan rasa i vikt när jag ammar. Min kropp behöver lagra, för att klara av det i efterhand. Det är min teori i alla fall.
Som sagt, det är ingen mening att tänka ”varför känner inte jag som hon gör? Varför ser jag inte ut sådär? Varför går hon igenom x men jag får stå ut med y” osv. Det är så sjukt onödigt att jämföra sig med andra – även om jag vet och förstår att det är lätt att man gör det.
Alla kvinnor är olika och alla graviditeter är olika.
Jag kommer fortsätta att njuta av den här graviditeten. Och jag behöver inte höra ”men vänta du bara…” för jag vet, jag är inte dum i huvudet, det är fortfarande relativt tidigt. Jag är bara extremt glad sålänge jag faktiskt får och KAN älska hur allt känns.
Bra skrivet
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Varför måste man älska det eller hata det? Jag har verkligen njutit under hela graviditeten och har mått väldigt bra men självklart mår man dåligt också. Och att jämföra graviditeter tycker jag är det sämsta som finns. Alla upplever graviditeter olika även om man har liknande känslor eller graviditetsbesvär.
Jag älskade mina två graviditeter. 16 och 17 år då. Nu är jag 27 och längtar efter en till men vet inte om jag vågar .. Av olika skäl
Vad kul att du älskade det! Hoppas allt löser sig och blir som du vill.
Njut och strunta i vad andra säger.
Jag älskade min första graviditet, vi hade försökt få barn i två år och det var väldigt efterlängtat.
Även om jag blev väldigt stor (inte jättetung dock) så kändes det lättare.
Med tvåan så kan jag inte säga att jag hatade den utan var mer uttråkad. Jag hade moderkakan i framväggen så jag kände inte lika mycket sparkar och det var inte lika nytt och spännande.
Som tur är så kom tvåan två dagar före BF efter en kort förlossning, knappa 5 timmar efter att vattnet hade gått.
Hoppas att det härliga håller i sig ett tag till ändå, man vet ju trots allt aldrig 😀
Jag tycker inte att man "måste" dela upp det i antingen eller. Jag tycker det är helt okej med alla möjliga känslor under graviditeten på samma sätt som känslorna pendlar i "vanliga livet" med.