Tar vara på ljuset

 

Elian var ganska villig att vara med på bild i morse, så jag knäppte några snabba i morgonljuset.  På var och varannan bild dök Vilde upp, eller hans svans.  Det var en höjdare, tyckte Elian.

 

 

Hur som helst så vill jag tacka så hemskt mycket för allt stöd gällande inlägget om hjärnspöken.  Det flyter fortfarande på på samma sätt.  Jag tänker, jag grubblar, jag undrar och känner mig bara totalt vilsen i mitt virrvarr av funderingar kring mitt eget liv.

Jag har funderat på om jag kanske behöver något att se fram emot.  Något nytt och roligt att fokusera på.  En resa, en semester… det är fasen på tiden.  Skall vi ta oss tillbaka till Spanien, hälsa på och vandra runt kring området som en gång var vårt hem? Det lockar något otroligt.  Men så skall man försöka planera in när det skulle passa, när det finns en möjlighet och det är väl det som är svårt att lista ut just nu.  Oavsett vad så kommer det dröja månader och jag känner väl att jag helst skulle åka i morgon.  Eller helst igår egentligen.

 

Ett par personer i vår närhet pratade om att flytta utomlands, varpå dom frågade om vi skulle komma och hälsa på då.  Min spontana tanke var ju liksom: Absolut.  Inget snack om saken.  Men Emilia svarade snabbt att ”Nää, för då kommer mamma bara stanna där”.  Haha, hon känner väl till min spontana sida, den sidan av mig som lever för dagen.  Om den sidan nu finns kvar.  Men vad som än händer gällande resor så kan jag inte lämna det jag har här.  Det som betyder så himla mycket för mig, vårt hem är här.

 

Hur som helst så måste man leva i nuet oavsett vad.  Man kan inte glömma bort allt fint som man har, bara för att man bråkar med sina egna tankar.  Man får tänka så positivt som möjligt, leta efter småsakerna som förgyller dagarna.  Igår och idag är jag tacksam för solen.  Den står lågt på himlen och går ned alldeles för tidigt, men den skiner.  Det är ljust.  Och det tar jag vara på.