Hjärnspöken på hösten
Publicerad,
Några bilder tagna med telefonen, från igår och idag.
Jag kommer nu försöka öppna upp mig och släppa ut mina tankar i en text. Jag kommer försöka låta mitt skrivande försöka hjälpa mig. Precis såsom jag gjorde förut, för längesen, för många år sedan.
Bloggen har blivit alltmer opersonlig och extremt privat med åren som har gått. Fullt naturligt, man blir äldre, barnen blir äldre, man vill skydda sitt eget privatliv så gott det går. Jag aktar mig för vad jag skriver eller visar, tänker igenom allt och läser allt hundra gånger innan jag vågar publicera. Allt pga att barn kan läsa, att kunder kan läsa, att jag inte vill trampa någon på tårna eller ännu värre: visa mig svag för någon. Det kan drabba min karriär.
När blev jag sådan? Jag är ju trots allt bara människa, jag har känslor och motgångar precis som alla andra.
När valde jag att tabubelägga mina egna ’negativa’ känslor? När började jag bry mig om vad alla skulle tycka eller tänka? När blev jag så rädd?
Att skydda mina barns integritet och privatliv är prio ett. Så kommer det förbli. Men mitt eget liv, det som handlar om mig – det borde inte vara något skamligt.
Jag är en extremt känslomässig person, dock som helst håller allt för sig själv (om man bortser från det skriftliga). Jag är en tänkare, en grubblare som kan analysera minsta lilla in i det sista. Jag kan sitta tyst med mina tankar hur länge som helst, vrida på varenda situation och se på den ur varenda synvinkel – tills jag till slut släpper tanken på den.
Därför har de senaste månaderna varit en kamp för mig. När jag inte riktigt har haft hälsan med mig så har jag därmed haft extremt mycket tid över till att tänka.
Jag låg isolerad rätt ofta när jag fick problem med sköldkörteln, knölen på halsen, förkylningar och en influensa. Att isolera en tänkare är inte det bästa. Att det dessutom börjar bli extremt mörka tider är en enorm svårighet för den som är ljus- och väderkänslig. Det känns nästan fult att klaga, då vi faktiskt har haft en solig och vacker höst – men det känns som om höstdepp bara är obligatoriskt, det bara dyker upp oavsett vad.
Med det sagt, så har jag några olika skäl till att gå bananas. Jag försöker röra på mig så mycket som möjligt, äta bra, få så mycket dagsljus på mig som möjligt – allt för att må så bra som möjligt. Men den som kämpar emot inre demoner vet nog hur svårt det är att hålla humöret uppe 24/7.
Mina tankar flyger iväg titt som tätt. Och något som jag jämt återkommer till är tanken: ”Är det här allt?”. Alltså livet, är det såhär det kommer vara? Bara? Och jag känner mig nästan oförskämd, dom tankarna känns så förbjudna och otacksamma. Jag har ändå två friska och vackra barn, dom människorna jag vill ha i mitt liv, en rätt så enkel vardag och mål inför framtiden. Men det känns som om jag står och stampar på samma ruta. Skall livet bara vara såhär? Hämta, lämna, jobba, städa, tvätta, laga mat och så samma sak om igen. Och om igen.
Jag kan komma på mig själv att tänka tillbaka. Inte för att jag vill tillbaka, men bara för att suga in den äventyrliga delen igen. Jag kan komma på mig själv att sakna tjejen jag var för sisådär fyra år sedan. Den starka, självsäkra och totalt orädda tjejen som levde spontant, hon som bestämde sig för att stanna i utlandet över en natt. Jag kan sakna att ha möjligheten att bara leva efter dagens impulser och idéer.
Jag vet inte om det är naturliga tankar, som många andra upplever. Eller om jag på riktigt är oförskämt rastlös.
Om jag tänker på frågan ”Är det här allt?” så blir jag nervös, men å andra sidan så vet jag inte vad mer jag vill ha. Vad är det som saknas? Får man vara 26 år gammal och tillfälligt vilsen i livet?
Eller skall jag skylla på hösten ändå? För jag vet ju att en hel del hjärnspöken hälsar på – framförallt i november. Det är min svagaste månad.
Jag skall vara ärlig mot er och säga att jag inte alls ville komma fram till något med det här inlägget. Jag ville inte inspirera, förmedla eller berätta något egentligen. Jag ville bara skriva utan att tänka, öppna upp och berätta att jag inte mår speciellt bra alla gånger just nu. Och jag tycker att det är ok, jag tycker inte att någon behöver berätta för mig att jag skall rycka upp mig och vara glad istället. Jag är tacksam för det fina jag har i livet, tro mig, jag är enormt tacksam. Men jag tänker inte låta någon tala om för mig vilka känslor jag får känna och inte. Jag älskar inte människorna i mitt liv mindre för att jag känner mig lite nere ibland, jag fotar inte sämre för att jag tänker på mitt liv ibland. Det är ok att känna det man känner och tänka det man tänker. Jag vet ju att det vänder någon dag… precis som det alltid har gjort.
Nu kommer jag göra något som jag inte har gjort på väldigt länge: publicera utan att läsa det jag själv har skrivit. Jag lät fingrarna dansa hysteriskt över tangenterna idag. Så jag tackar er som orkade läsa allt och ber om ursäkt för eventuellt svammel.
Jag känner igen mig i det du skriver. Att ha så mycket i livet att vara tacksam över men ändå fundera över om det är allt. Dessa tankar får jag en gång i månaden, när pms:en smyger fram, då blir jag otroligt rastlös och funderar över livet. Det känns skönt att du visar att du också har dessa känslor och att allt inte är på topp jämt. Tack för att du delade med dig!
Jag är ganska lik. Väldigt lik just i om det här är allt-tänket. Och i rastlösheten. Vad jag gör för att få något nytt att hända? Byter arbetsplats. Samma yrke, ny arbetsplats. Inte så jäkla bra i långa loppet, ser inte så bra ut på ett cv. Men jag är på mitt jobb, träffar nya människor via mitt jobb och får in en del förändringar i den annars otroligt dag-ut-och-dag-in-likadana vardagen. Jag vill också ha något mer. Råd att åka utomlands med familjen ibland, se något nytt, känna något annat. Eller bara åka iväg på semester i Sverige med familjen. Så kommer skulden här med, känns precis så otacksamt som du säger. De finns de som inte har något. Jag har mycket, ett rikt familjeliv, hem att bo i och ett jobb att gå till. Är så enormt tacksam över det. Men ändå, så bitvis (ofta?) utråkad och rastlös. Och ibland även lite bitter och hopplös i tanken om att jag inte vet om det kommer bli någon direkt ändring. Men barnen kommer växa och jag med dem (gud hoppas jag iallafall!!!) och där har jag det bästa. Mina barn, min kraft och mitt liv, jag känner så. Det är klart att man får känna som man känner, tack för att du delade med dig.
Och tack för din kommentar. Känns skönt att veta att fler tänker på precis samma sätt. Att det är rätt vanligt och därmed inte lika otacksamt.
Det är helt normalt att tänka och känna sådär. Att ser livet ut så här?
I bland känns det som man inte har gjort någonting alls. Men så vänder tankarna till något positivt 🙂
Du kan tänka tillbaka på Spanien, hur ,många svenskar har bott där?
Och vem säger att du aldrig mer kan hinna med och flytta tillbaka igen? Om det är det du vill?
Nu blev det en lång kommentar och jag som bara skulle skriva att såna tankar är normala någon eller några gånger i livet.
Så himla starkt inlägg! <3 Jag kan i alla fall bekräfta att du inte är ensam med att tänka så titt som tätt. Både jag och många jag känner hamnar i de tankegångarna då och då .. det är normalt och INTE oförskämt!
Skönt att jag inte är ensam, tack snälla du för dina ord!
Fast man kan inspirera utan att ha det som åtanke. Man kan inspirera genom att bara var sig själv. Våga var sig själv. Våga skriva typ ett inlägg som det här.
I en värld där allt målas upp perfekt i sociala medier, att man är "så HIMLA glad över den där rosa tekannan som man har velat ha i en månad och som är SÅ fin och vacker, NU är livet KOMPLETT" – visst, det är underbart att någon gläds åt det lilla, åt det man har. Det gör jag också, precis som du säger, "tro mig, I do". Men trots detta, i en så ytlig värld där människor påstår att de alltid är nöjda med allt de har, är det skönt att veta att man inte är ensam om att känna sig såhär. Instängd fast man egentligen är helt fri. Att man vill ha mer fast man egentligen har allt man kan begära – förmodligen mer än vad de flesta andra på denna jord har. Att man är rastlös och väntar på att livet ska börja. När man egentligen ska känna sig komplett av en rosa tekanna. Som alla andra.
Jag hade nog ungefär lika mycket riktning på den här kommentaren som du hade på inlägget. Dvs ingen tanke alls. Ditt inlägg var bara så träffande just precis nu. Så tack <3
Hej! Först vill jag börja med att säga att vad otroligt bra skrivet, dina texter är verkligen väl formulerande. Jag är 18 och har fått höra sen barnsben att jag är begåvad, för att kunna skriva och uttrycka mig har du också hört det? Ska skriva en bok i framtiden hade jag tänkt.
Men tillbaka till det jag tänkte ta upp, för det första hösten kan påverka en enormt mycket är också känslig men just nu har det gått rätt bra för min del men känner igen det. Sen en sak jag som jag kom på, kanske kan vara att du var så pass ung då du klev in i vuxenvärlden och kommit ikapp de flesta i din ålder, du har jobb, barn, bostad å rest mycket så kan man kanske känna så eller?. De andra har inte riktigt kommit till denna fas än så de har mycket kvar att uppleva, menar inte att det är fel eller dåligt utan bara en fundering. Jag själv är imponerad av dig och din blogg, dina framsteg här på bloggen så otroligt stark människa är du.
Jag hoppas att det blir bättre snart för din del med psyket och det fysiska, såklart att om man inte mår fysiskt bra kan det bli psykiskt påfrestande. Men livet är aldrig försent än för att hitta på nya äventyr, kanske inte nu men snart. Älskade att se solnedgångsbilderna i Spanien 🙂 Ha en superbra kväll och krya på dig fina du. Kram från en trogen läsare som har följt dig sen 2008-2009 <3
Så ärligt rakt och precis helt perfekt. Eller vad är egentligen perfekt? Måste saker vara perfekta? Du är så grym och gör så gott DU kan. Kämpa på, fina Denize!
Tack för att du öppnar upp och vågar dela med dig! Jag har följt din blogg sen innan Elian föddes och inspireras av dig och det du gör med ditt liv. Flytten till Spanien, din satsning på fotot, sättet du uppfostrar dina barn etc.
Livet går upp och ner för alla även om det inte alltid syns på utsidan! (November är helt klart min värsta månad!!) Skickar en stor kram och hoppas det ger dig lite energi. KRAM!
Det var inte alls något tokigt inlägg. Jag tror precis att som du känner, så känner jag även ibland, speciellt i vissa perioder, speciellt nu och jag tror vi inte är ensamma. Många känner så! Jag känner mig precis som du rastlös, att man är nöjd men ändå inte riktigt nöjd. Ska det bara vara såhär? Ditt inlägg beskrev det väldigt bra! Fortsätt som du gör med din blogg, den är super och du tar otroligt fina bilder! Kram
Jag känner igen mig så väl i ditt inlägg och jag är nog mycket som du. JAg har de där tankarna och känslorna många gånger just nu också. Kram på dig.
Jag har läst din blogg i många år nu, innan spanien. Så det är som att man känner dig, jag har typ bara väntat på att det här inlägget ska komma från dig. Jag hatar november som pesten men har aldrig gjort som du och flyttat utomlands ett tag för det. Nu har du små barn som inte kan vara lediga men det har inte jag längre så jag har de senaste åren åkt utomlands en vecka i slutet på november. Billigt att resa och man är hemma till advent för det vill jag fira hemma. Den veckan lever man på i flera veckor innan man åker och flera månader efter att man kommit hem. Håll ut så vaknar du upp snart och så är det vår och livet börjar igen:-) Ta hand om dig! / Steffi
Jag kan känna igen mig i allt du skriver.. Jag hade sådana planer förr i livet, om att bo och jobba utomlands. Bodde i utomlands i 2 år, tänkte åka hem och studera i Sverige för att flytta tillbaka med en utbildning, men jag träffade kärleken här i Sverige och nu är jag "fast". Missförstå mig inte, jag älskar min sambo och vill leva mitt liv tillsammans med honom, men ändå blev inte livet som jag hade tänkt. Jag försöker tänka att inget är omöjligt, vem vet, man kanske kan flytta till mitt drömland om 20 år, man kan alltid hoppas 🙂
Sitter och funderar på hur jag ska formulera mig, det är inte det lättaste.. Är själv snart 26 år, har precis börjat studera till mitt drömyrke… Alla har ett bagage i någon form, lika så att alla har demoner. Jag tror inte att det här är This is it! Varje år har sin charm, varje ålder har sin charm, det gäller bara att njuta av stunden som man har för den kommer inte tillbaka. Jag har inte själv några barn ännu, men vet vad du menar med vardagslivet – lämna på dagis, jobba, handla, hämta, laga mat det är ett herrans hjul som man hamnar i. Glöm inte bort att andas!
Det som jag egentligen vill komma fram till är: Det är med dig själv du ska leva med resten av ditt liv, det är okej att prioritera dig. Varför inte försöka få barnvakt över en helg, åk iväg någon stans och njut av att bara ta hand om dig. Skriv en lista på vad det är som gör dig lycklig, sätt den upp den i din garderob eller någon annan stans där du ser den dagligen.
Ta hand om dig <3
Hej! Du är inte ensam om att känna så om livet.. Jag är själv 25 år och ensamstående till min flicka på 6 år.
Ibland kan jag känna att jag älskar livet, jag borde vara tacksam för det jag har, istället för att sakna det jag inte har. Men ibland kan jag också känna, är detta allt? Är detta vad livet går ut på? Det där vardagliga hjulet som snurrar på, utan att något egentligen händer… Egentligen hade jag bara velat packa min väska och sticka med min dotter, iväg från allt…
Detta inlägg får mig att vilja kommentera för första gången sedan jag började att läsa din blogg. Jag tror jag började följa dig när Emilia var 2 år, så jag har hängt med rätt länge!
Även om det inte var din avsikt så inspirerar du mig med ditt inlägg. Jag känner en lättnad att jag inte är ensam och dina ord om att man inte ska isolera en tänkare träffar mitt i prick.
Känner igen mig jätte mycket i din text, jag är också den som tycker om att skriva ut mina känslor istället för att prata om dem. Det är som att jag inte riktigt vet vad jag tänker för än jag ser mina tankar i skrift. Hoppas det vänder snart!
Otroligt befriande att läsa! Jag känner precis så lite då och då. Är det här allt? Men ändå så har jag två barn, man, bra jobb, hus och allt det som man "ska" ha och är faktiskt lycklig. Så skönt att läsa att många känner så ibland. Kram
Starkt att du vågar dela med dig!
Jag känner igen mig så mkt i det du skriver. Skrev faktiskt ett liknande inlägg häromdagen. Man vill komma nånstans i livet. Vara lycklig helt enkelt….
Det är klart att man får vara 26 år och vilsen. Det är mänskligt, det har ingenting med ålder och göra. En av de dummaste normerna i vårt samhälle är att man ska ha allt "figured out" vid en viss ålder, det skapar så himla mycket onödigt lidande. Och att öppna upp sig är bara fint tycker jag, bra för en själv och säkert till hjälp för många som läser, så tack för att du delade med dig!