När man väntar på enklare tider
Publicerad,
Håll hårt i allt och alla som betyder något för dig.
Jag vet inte hur många gånger jag har stirrat på den här skärmen men saknat ord. Det är jobbigt nu, det är mycket som är och har varit jobbigt. Samtidigt har jag så himla mycket fint i livet så jag försöker – med all kraft jag har – att bara tänka på det positiva.
Jag känner mig för det mesta trött bara. Utbränd och less. Jag vill så gärna hjälpa andra, man ställer upp för dom man älskar, dom är viktigare för mig än vad jag själv är. Men att behöva hjälpa någon som inte vill ta emot hjälp är en otacksam uppgift och man fastnar i en ond cirkel bara, sårad och besviken.
Det finns en sjukdom som jag är så jäkla förbannad på. En sjukdom som kan ta underbara och fantastiska människor och förvandla dom till allt dom egentligen inte är. En sjukdom som inte bara förstör för människan i fråga men för alla runt omkring, som drar ned alla som bryr sig.
Jag orkar inte se på längre, jag orkar inte tro eller hoppas på att det skall bli bättre, men samtidigt är det helt omöjligt att strunta i allt när det rör sig om människor som man har respekterat högre än högst.
Jag vet att det blev luddigt, jag vet att ni inte gillar när jag skriver i gåtor. Så jag undviker bloggen när det är såhär, när jag verkligen inte kan låtsas som ingenting och skriva om det vardagliga. Det är ok att vara ledsen, det är ok att vara arg, det är ok att bli känslosam, det är ok att släppa ut allt – det måste det vara.
Jag skall försöka hitta styrkan igen, den finns ju där någonstans.
Jag hoppas att ni har förståelse för om jag pausar titt som tätt. Som ni märker så händer det mycket i våra liv. Mycket som är svårt, men även mycket som är bra. Jag tackar bara högre makter varenda dag för mina barn och dom fina människorna som vi har i våra liv. Vad hade jag gjort utan er?
Nu skall vi snart ta helg och jag ser fram emot en massa kvalitetstid med mina kiddos och min kärlek.
Tack, fina läsare, för att ni har tålamod med mig och mina uppdateringar nuförtiden. Tack för era fina ord angående tidigare inlägg. Tack för att ni läser och ha en trevlig helg!
Det gör absolut inget om det är lite glest mellan blogginläggen. Ditt och din familjs mående är viktigast. Hoppas ni får en fin helg!
Jag tror jag vet vad du menar för sjukdom. Och ja, den är förödande för personen i fråga men också för alla runtomkring. Vidrig rent ut sagt. Önskar dig lycka och lugn. Kram
Jag känner igen mig i dina ord.. Viljan att förändra en person, viljan att försöka få personen att inse att det finns så mycket mer som är värt att leva för. Personen i fråga jag skriver om är min pappa och sa jag upp kontakten med när han valde alkoholen före mig. Jag såg ingen annan utväg och det enda jag ansåg visa att jag inte accepterar situationen var att ge ultimatum. Att det sen blev jag som var "förloraren" gör mig starkare nu och inser att i slutändan vinner jag ändå genom allt. Låter konstigt, fumligt osv. Men kände mig bara tvungen att få ut lite av det jag kände.. Kram!
Det går inte att hjälpa en människa som inte vill ha hjälp, men det är så svårt att låta bli att försöka, speciellt när det är någon man älskar och bryr sig om.
Under tiden så går man själv sönder, helt eller delvis.
Jag vet att det finns de läsare som vill veta (av nyfikenhet eller sensationslystnad, vilket vet jag inte) men detta är något som du måste få hålla privat och inte behöva ventilera med hela världen om du inte vill. Jag hoppas att du har stöttning och hjälp att hantera detta så att du inte står helt ensam.
Jag läser fortfarande, gläds över dina fina barn och din kärlek men det gör mig ont att du ibland skall ha det så svårt.
Är i Torre nu och går ofta förbi skolan där Emilia gick, tänker på dig lite extra då.
Stor karm!
Vill bara skicka en kram i allt detta! Du är så bra.