När man saknar förståelse
Publicerad,
Jag har nog nämnt fyrtioelva gånger att Elian är min minsting, att jag ser honom som så liten, att han alltid kommer vara min bebis. Jag är ju medveten om att han börjar bli stor, men i en mammas ögon så är han ändå så yttepytte, så himla pytteliten för mig.
Men så har jag börjat reflektera över tankarna som dyker upp i hans lilla huvud. Frågorna blir större, djupare och lite mer innehållsrikare.
Det började nog i höstas när jag fick ha ett litet möte med personalen på förskolan angående ett samtalsämne där. En liten kompis hade frågat honom varför han inte hade något som alla dom andra där har. Varför han bara hade en – och inte två.
Han hade varit snabbtänkt, givit ett svar som verkade komma naturligt för honom. Det dom pratade om, det hade han ’förlorat i en brand, i det höga huset’. Fantasin är det i alla fall inget fel på.
Hans snabba svar hade med att göra att dom hade haft en brandövning på förskolan den dagen, antagligen kom brand-historien därifrån.
Men så pratade jag därefter med personalen om den lilla incidenten och fick förklara hur läget ser ut egentligen. Att det visserligen inte finns något sådant i hans liv, men att någon absolut inte har dött i en brand. Och så pratade jag förstås med lilleman om allt, om fantasi vs. verklighet. Men för en soon-to-be 5-åring så är det väl svårt att ha tålamod till att lyssna och prata om sådant, i alla fall längre än två minuter.
Tiden gick, just det samtalet glömdes bort, förskolekompisarna har ställt frågan några gånger till men då har han istället svarat att livet ser olika ut för alla och hänvisat till Alfons Åberg, att han minsann också bara har en av något. Min kloka unge.
Som förälder vill man alltid kunna besvara ett barns frågor. Jag känner åtminstone så, att om mitt barn frågar mig något så vill jag kunna ge ett konkret svar. Mina barn skall alltid lita på att jag lyssnar och är redo att reda ut frågetecken som dom har.
Men när frågor kommer, som jag verkligen inte kan besvara. Då känner man sig enormt maktlös. Frågor som rör andra, hur andra tänker, agerar eller lever. Sådana frågor gör situationen så himla komplex.
För i själva verket så ställer jag exakt samma frågor själv, jag saknar förståelse och något vettigt svar dyker aldrig upp.
Det enda jag kan göra är att finnas där så mycket som möjligt, ge allt jag har att ge, överösa med kärlek, respektera frågorna som kommer och svara på det sättet jag kan.
Hos barnet så försvinner ju frågan och/eller funderingen lika fort som den dök upp, så det finns ju inget lidande eller så, det är mest mammahjärtat som får lida.
Vid sådana frågor kan man vara vara ärlig. O så länge man är ärlig o respekterar barnens frågor så respekterar barnen de vuxnas svar. Även om man ibland måste ge svaret"Jag vet inte" när man faktiskt inte vet.
Kram till dig☺
Usch känner igen det där.. Har själv en dotter på 5 år som aldrig träffar sin pappa.. Inte alltid lätt att svara på frågorna om honom, varför han inte är där. Och det är nog inte lätt för henne heller när kompisarna frågar vart hennes pappa är..
AJ i mammahjärtat!!
Har själv växt upp utan pappa. Rätt svar på frågor hjälper. Kommer ihåg mina fantasisvar till kompisar, men ärlighet hos mamma gav ändå en trygghet!
Har själv växt upp utan pappa. Rätt svar på frågor hjälper. Kommer ihåg mina fantasisvar till kompisar, men ärlighet hos mamma gav ändå en trygghet!
Så bra du svarade och så bra han svarar. De där frågorna gör svaren ofta ont på. Alla är olika, vissa bryr sig mer eller mindre. Och vi kvinnor kan nog helt enkelt aldrig förstå hur vissa män kan göra eller inte göra kring sina barn – vi är ju oavsett vad som hänt med i hela graviditeten, känner allt och ser allt – vi kan ju inte undvika att älska. Eller jo, vissa kan ju det men dem är få. Du är så bra, du Denize.