Att vara orolig
Publicerad,
Att vara mamma innebär en konstant känsla av oro. Det börjar när man är gravid (vad som helst kan ju hända), det fortsätter efter förlossningen och sedan är man orolig dag och natt, sju dagar i veckan.
Vad som helst kan vara en livsfara, man vill skydda sitt barn från ondska och orättvisa. Världen ser ut som ett enda hot genom en mammas ögon, det är helt fruktansvärt vad läskigt att blir.
Tankar om hur barnen kan ramla, slå sig, fara illa, sätta i halsen, bli mobbad, utvecklas för snabbt eller för långsamt, bli utsatta för traumatiska upplevelser osv… sådana tankarna snurrar allt som oftast konstant.
Jag tänker även på vad som skulle hända barnen om något hände mig. Tänk om jag dör när jag går morgonrundan, tänk om en bil kör över mig, tänk om tåget spårar ur, tänk om jag får en hjärtattack i duschen. Vad gör barnen då, vad händer med dom, var hamnar dom? (brutala tankar, japp).
Min hjärna spökar på ganska hemska sätt, jag vet. Men det går inte att släppa oron. Barnen är det finaste, viktigaste, bästa och enda man verkligen har – på riktigt.
Ibland är det svårt att bära på den där oron i sin ensamhet. Jag är egentligen van, mina tankar snurrar som dom gör, jag skyddar kidsen mot allt jag kan och gör allt som går. Men ibland exploderar man nästan av obehag.
Igår var en sådan eftermiddag/kväll då jag var så orolig så att jag höll på att svimma av.
Det kändes som om jag var mamma till en tonåring och även om jag vet att sådana dagar, år och tider kommer så kändes det så himla långt bort.
Men hur som helst, långt bort var det inte. Jag vill bara skriva vad som hände, exakt och detaljerat, men jag måste respektera vårt/hennes privatliv – jag hittar ingen bra gräns.
Det jag kan säga är att när man väntar på sitt barn när klockan närmar sig kväll och man får vita lögner och/eller inget svar alls, det är så jäkla läskigt. En minut känns som en timme.
MEN, som tur är så löste det sig. Och det kommer fan aldrig hända igen, never ever.
Lättnaden som uppstår när man märker att ens barn är ok och mår bra, efter att man har oroat sönder sig. Halle-freakin-lujah. Men den där lättnaden övergår lätt till en obeskrivlig ilska.
Det är svårt det här med att konstant vara orolig. Samtidigt som man vill skydda sitt barn från allt så är det ju omöjligt. Man måste begå misstag för att sedan kunna lära sig av dom. Det är väl bara att hoppas att barnen verkligen, på riktigt, lär sig efteråt också.
Sedan kan jag ju skydda dom från saker och ting, på en realistisk nivå, vägleda och rådgiva.
Instämmer, konstant oro. Rackarns så jobbigt det är!
Kunde nog inte beskrivit det bättre själv. Det är exakt så där. Stundvis förstår jag inte hur jag ska kunna leva med den enorma oron och rädslan som kommer över mig då och då sedan dagen jag blev gravid med mitt första barn. Älskade älskade ungar, om dom bara visste hur mycket mamma älskar, oroar och kommer göra allt för att beskydda. Det är så stort så man inte kan ta på det. Fantastisk resa att få vara med om men inte varje dag det är lätt att leva med alla känslor. Tack för en fin blogg! 🙂
När vår dotter föddes för sju månader sedan sa vår BVC sköterska att "nät man får barn får man en annan relation till livet och döden" det stämmer verkligen.