Att hitta balansen
Publicerad,
Jag kikade tillbaka i arkivet, blundade och skulle välja en bild lite slumpmässigt. Det blev den här bilden. Lite solsken i höstrusket!
Idag tänkte jag prata lite med er om något som jag har tänkt på ibland. Det handlar om det här med teknikens värld, allas vardag och hur allt skall gå så snabbt som möjligt. Jag ser att dom flesta av er kollar in här via mobilen? Det blir allt vanligare att ni läser på det sättet. Och därav minskar kommentarerna här. Fullt förståeligt. Allt skall ju som sagt gå snabbt och det kan ju vara bökigt att kommentera via mobilerna.
Hur som helst så blir jag jätteglad av att få feedback, vem blir inte det? Men jag förstår förändringen och att tiden inte finns i våra hektiska liv.
MEN jag tänkte bara säga att ni jättegärna får skriva här och komma med förslag. Finns det något ämne som just du vill att jag tar upp? Finns det något som du vill se mer eller mindre av? Vad som helst… jag vill gärna veta vad som är intressant nuförtiden och vad som inte är det.
Jag tycker att det är lite svårt att blogga emellanåt. Jag önskar att jag kunde skriva om allt mellan himmel och jord, utan att blinka, såsom jag gjorde för några år sedan. Men nu gäller det att tänka efter 1, 2 eller helst 3 gånger innan jag publicerar.
Jag tänker mycket på en kommentar som jag fick för ett litet tag sedan från en mamma som kände sig ensam i världen om att ha barn som inte alltid lyssnade, som trotsade och var jobbiga ibland. Hon undrade om mina barn jämt var snälla och om vi aldrig hade det jobbigt här hemma.
Jag blev frustrerad på mig själv. Har jag blivit en sådan bloggare nu? Som målar upp en solskenshistoria om hur gulligt och mysigt och fantastiskt allt är dygnet runt, 24/7? Blä, har jag det?
Jag lever i kaos, det bråkas, det skrattas, det stressas, det pussas och kramas, det höjs med rösterna ibland, jag gråter ibland på kvällarna för att dagen har varit så in i helvete jobbig. Jag lever ett vanligt liv som ensamstående mamma till två vanliga barn. Två underbara barn som jag prioriterar högst och älskar villkorslöst, men som kan vara skrika, tjuriga, trotsiga, bråkiga och jobbiga ibland.
Det handlar nog mest om att dom börjar bli stora nu. Då syftar jag främst på Emilia, hon är stor. Det känns inte längre ok att skriva detaljerat, inte för min del och inte heller för hennes del. Man måste bara respektera det.
Däremot så känner jag att det är ok att flika in att NÅGOT har varit jobbigt, att något har hänt. Det försöker jag verkligen göra, för att visa att jag inte är mer än människa, att vi har våra upp- och nedgångar som alla andra.
Jag ville mest förklara det för er, så att ni verkligen förstår. Jag skall försöka vara mer öppen om verkligheten utan att vara för privat. Jag måste hitta något sätt att göra så.
Det är bara så himla svårt när det har hänt och händer så mycket i livet. Jag skulle kunna skriva för egen del om mig själv och känslor och detaljer… för jag har inga problem med att blotta mitt inre. Jag skulle kunna skriva exakt vad som har hänt mig, exakt vilka misstag jag själv har begått, exakt vilken skit jag har fått ta, exakt vilken slags ångest jag lever med. Jag skulle kunna göra det. Men, då får man tänka på hur andra skulle må av det, vilka konsekvenser skulle uppstå, vad skulle de barn som kan läsa tänka?
Hur som helst så kom jag av mig lite här. Jag hoppas att dom flesta av er redan förstår detta. Ibland flyter livet bara på, ibland är det ganska enkelt, ibland mår man riktigt bra. Men sedan så upplever man även rena motsatsen.
Men har ni fler funderingar kring min blogg, idéer på hur jag kan balansera mitt innehåll eller några önskemål överhuvudtaget så är det bara att säga till. Det är trotsallt ni som troget följer oss, ni är viktiga för mig.
Jag förstår att du inte skriver ut allt pga olika orsaker. Men jag tycker på senaste tiden att det nästan varit "jobbigt" att läsa bloggen då jag inte riktigt får något grepp om den. Missförstå mig inte. Men det sägs för mycket A och inte B, så man (eller jag rättare sagt) hänger inte med och får ingen helhetssyn. Skulle vara så intressant och veta varför ni lämnade Spanien, för vad jag förstått så gjorde ni inte det för att ni ville?
Jag tycker det är spännande att följa er och har hängt här sedan Elian var ett par månader bara. Kram
Tack för åsikten. Jag förstår helt klart att det måste vara sjukt jobbigt att jämt höra A men sällan B. Jag har väl bara känt att det är bättre att skriva något, även om jag inte vågar skriva allt. Att bara kunna påpeka att något har kört ihop sig och är jobbigt. Men jag skall tänka på att det är svårt att få ett grepp om bloggen. Kram!
Jag tycker just att du inte skriver allt är det mysiga med din blogg, men ändå talar du om att det inte alltid är så lätt.
Jobbiga dagar, barn och motgångar har alla så det förstår man ju att även du har. Säkert mer än vissa eftersom du är ensam och inte har avlastning. Men jag gillar din blogg och tycker att det är kul att se barnen bli stora och vilka förändringar det innebär.
Kul att höra, tack snälla för kommentaren!
När det kommer till mig så kommenterar jag bloggar lika mkt från mobil som från dator.
Däremot läser jag inte bloggar lika ofta som förr. De bloggar jag läste, har nog alla tappat djupet, utom blondinbellas som jag tycker är en öppen, och ärlig blogg.
Tror folk uppskattar det då man har nåt att relatera till. Att det finns andra som går igenom kriser. Någon som vågar säga och stå för sånt som är lite tabu eller sånt man inte pratar om.
Man känner att man kommer personen närmare än någon som rapporterar om vad dom gjort under dagen.
Som Kenyas blogg som jag aldrig är inne på mer, då det blivit en ren modeblogg, tumadres blogg löste jag som gick över till att bli en sån "mitt liv är perfekt" blogg för att sen bli en ren träningsblogg, så den läser jag inte heller. Tycker Stina Lee har en djupare blogg men hon bloggar inte lika mkt idag.
Sen tycker jag inte man ska hänga ut folk och vara elak, men tycker inte det är fel att prata om känslor över situationer och även om barn läser.
Annars gillar jag dina bilder på bloggen, gärna fler matrecept då du verkar så duktig på att laga mat.
Och om du vill berätta om varför du var tvungen flytta till Sverige
Kram
Alltid kul med "dagens" på er. Annars så skriver du det du vill skriva. Tack för en underbar blogg
Hej! Jag är en av de som läser din blogg från mobilen, och kommenterar tyvärr knappt. Jag har följt dig sedan… Ja, några få år? Och jag måste ge dig ett stort tack. Blir alltid lila glad när jag ser ett av dina inlägg på bloglovin och jag ser upp till dig. Som har klarat så mycket och är där du är idag, även om det kanske är tufft nu. Det ger mig hopp. En stor kram till dig, och om du inte förstod det, älskar jag din blogg!
Jag tycker att du ligger på en bra nivå! Berättar om både fina och jobbiga känslor samtidigt som du inte sitter och klagar på hur jobbiga barnen kan vara offentligt (jag störde mig rejält när jag såg någon göra det på Facebook en gång, "min tonårsson är så jobbig, var glada alla ni som har mindre barn" – hade sonen själv facebook? ja). Just bloggar kollar jag själv inte så ofta via mobilen, precis som med din blogg följer jag oftast bloggar av personer som fotograferar väldigt bra och det blir på något sätt alltid bättre på en större skärm än Iphone 4S.
Har läst din blogg sedan Elian låg i magen och älskat varje sekund av det. TACK TACK TACK!
Åh jag känner igen de där, tråkigt när de målas upp som falskt på vissa ställen. Jag har verkligen lärt mig uppskatta ensamstående mammor efter att ha blivit de själv, vi är ta mig fan enastående!
Alltså. Jag är så himla stolt över dig. Det kanske låter konstigt eftersom jag bara "känner dig" genom att läst din blogg sen Elian låg i magen, men jag blir det ändå. Jag har en dotter på åtta månader och om vi sovit dåligt en period eller om en dag bara är kaos så brukar jag tänka på dig och hur du klarat allt (ensam dessutom!) och det ger sådan energi! Du är en fantastisk förebild (och mamma) och du är verkligen värd det bästa.
/En tacksam läsare
Hej Denize!
Jag har följt din blogg ett tag och jag måste säga att jag fortsätter att läsa din blogg av en anledning, jag tycker om det du skriver om. Jag gillar att läsa om hur er vardag är, vad du lagar för mat till barnen och om hur livet på förskolan är för Elian, hur positiva stunder förgyller er vardag. Jag tycker även att du är bra på att berätta om de dagar som är tyngre, när familjen kaosar, jag menar vems vardag är alltid skratt, glada miner och mys?
Jag anser att du som bloggerska själv får avgöra vad du vill publicera, hur personlig och privat du vill vara, det tycker inte jag att någon annan kan bestämma. Det är som sagt inte bara du själv som nämns i bloggen utan även dina barn och vad som är bäst för dem och deras integritet kan bara DU avgöra.
Visst att du som bloggerska har ett förtroende hos dina läsare men vi ska inte bestämma hur mycket du vill dela med dig av.
Jag tycker det är jättekul att se alla dina matbilder, maten ser fantastiskt god ut och jag vill smaka var enda maträtt, haha. Samt alla fina fina bilder, du är fantastiskt duktig och av de bilder som finns i bloggen, kommer dina barn tacka dig när de blir större för att det finns så fina bilder dem.
Detta blev en jättelång kommentar… Men jag hoppas att du förstår vad jag menar. Skriv om det du är bekväm med så får dina läsare nöja sig med det. Det är din blogg, inte vår. Du bestämmer vad som ska finnas där.
Kram Rebecca
Jag förstår vad du menar och tack så jättemycket för din fina kommentar. Ingen kan ju bestämma vad jag skall skriva eller dela med mig utav, men ibland kan det komma in önskemål om sådant som saknas eller som skrivs för lite om t ex. All feedback uppskattas helt enkelt 🙂 Kram!
Ibland vill jag bara skriva hur liten världen är. Jag har läst din blogg sen du fick Elian. . Jag var då gravid själv med min Milo.. De var bara av en slump jag trillade in här och sen kände jag igen mig så i de du skrev. Jag var själv helt ensamstående då.. Till två små barn.. Emilia och Milo.. Mitt liv fick snabbt en vändning. . Jag träffade min kärlek på internet och vi är fortfarande tillsammans.. vi flyttade sen ihop samtidigt som du flyttade till Spanien. . Och de tog ett tag innan poletten trillade ner.. jag kände så igen mig i kvarteret där vi bodde.. Min man då varande lägenhet. . De kändes sååå bekant.. tills jag tillslut kom på de.. att jag flyttat till din lilla stad.. och de komiska av allt haha till exakt samma gata… har aldrig velat berätta .. för de gör ju inte hit egentligen. . Jag tyckte bara de var så komiskt. En tjejs blogg jag följt i flera års tid. Och helt plötsligt inser man att man bor på samma gata.. Men nu bor vi inte längre kvar. . Vi har flyttat vidare och till större ju större familjen blev. . Nu bor vi i Ösmo.. hur som helst världen är allt bra liten.. och du ska veta en sak.. jag har ett tungt bage själv och vet precis hur den kan vara med tillit till andra. Hur ont ett svek gör.. hur arg man blir när vissa bara struntar i saker. . Som i mitt fall.. deras barn.. man var faktiskt två.. jag känner igen mig själv i mkt de du skriver. Därför vill jag säga detta.. trots allt verkar du vara en jätte bra mamma.. och jag tror på dig.. fortsätt kämpa.. då kommer du också vinna.. tack för att du delar med dig.. kram
Ibland vill jag bara skriva hur liten världen är. Jag har läst din blogg sen du fick Elian. . Jag var då gravid själv med min Milo.. De var bara av en slump jag trillade in här och sen kände jag igen mig så i de du skrev. Jag var själv helt ensamstående då.. Till två små barn.. Emilia och Milo.. Mitt liv fick snabbt en vändning. . Jag träffade min kärlek på internet och vi är fortfarande tillsammans.. vi flyttade sen ihop samtidigt som du flyttade till Spanien. . Och de tog ett tag innan poletten trillade ner.. jag kände så igen mig i kvarteret där vi bodde.. Min man då varande lägenhet. . De kändes sååå bekant.. tills jag tillslut kom på de.. att jag flyttat till din lilla stad.. och de komiska av allt haha till exakt samma gata… har aldrig velat berätta .. för de gör ju inte hit egentligen. . Jag tyckte bara de var så komiskt. En tjejs blogg jag följt i flera års tid. Och helt plötsligt inser man att man bor på samma gata.. Men nu bor vi inte längre kvar. . Vi har flyttat vidare och till större ju större familjen blev. . Nu bor vi i Ösmo.. hur som helst världen är allt bra liten.. och du ska veta en sak.. jag har ett tungt bage själv och vet precis hur den kan vara med tillit till andra. Hur ont ett svek gör.. hur arg man blir när vissa bara struntar i saker. . Som i mitt fall.. deras barn.. man var faktiskt två.. jag känner igen mig själv i mkt de du skriver. Därför vill jag säga detta.. trots allt verkar du vara en jätte bra mamma.. och jag tror på dig.. fortsätt kämpa.. då kommer du också vinna.. tack för att du delar med dig.. kram
Jag har verkligen ingen typisk arbetsdag just nu. Det är så himla varierande. Men på sistone har jag jobbat mycket hemma då jag har behandlat bilder åt företag mer än vad jag faktiskt stått bakom kameran. Roligast att fota kommer alltid vara människor och porträtt åt privatpersoner – men det är något jag mest gör för skojsskull. Tråkigast är mina biljobb. Jag är inte alls intresserad av bilar eller fordon, men jag vill ju ändå inte säga att det är TRÅKIGT, jag älskar ju att fota oavsett.Och svårast är nog samma sak som det jag nämnde tidigare, jag har svårt att fota om jag inte känner en passion och genuint intresse för det jag jobbar med. Att fotografera barn är tex svårt ibland men så hiiimla roligt, något jag verkligen brinner för, så resultatet blir jag ju mer nöjd med efteråt i jämförelse med en bil.
Hej, jag hade blivit jätteglad om du kunde dela med dig av några tips på hur man kan ta fina höstbilder. Jag tycker jättemycket om din blogg!
Jag är en trogen läsare! Dock som så många andra hänger inte riktigt jag heller med alltid i vad som egentligen hänt
Jag är en trogen läsare! Dock hänger inte alltid jag heller med i vad som hänt tex flytten osv. Men o andra sidan hur nyfiken jag än är och hade velat veta, så är det trotts allt ditt beslut vad som skrivs här eller ej. Jag älskar att läsa och följa eran vardag, hur dagarna ser it från morgon till kväll helt enkelt:) En vanlig vardag helt enkelt 🙂
Hej denize! Jag vill börja med att säga att jag får intrycket av att du är en så otroligt jordnära individ. Era framgångar glädjer mig och jag känner med er när det är hårt. Så skumt att det kan kännas som att jag känner er, fast än jag aldrig ens har sätt er i verkliga livet. Jag bryr mig om er och önskar er allt, precis allt gott! Du verkar vara en fantastisk mamma och jag vet hur kämpigt det kan vara. Man blir en typ av superhjälte när man är ensam, en superhjälte som kan kritisera sig själv och sitt föräldraskap som ingen annan emellanåt, tyvärr. Man får göra så gott man kan <3 🙂 lite luddigt kanske haha, men du förstår nog vad jag menar.
Jag hade velat se hur ni bor, det undrar jag ofta när jag läser. Ibland kan det kännas lite jobbigt att få veta A och sällan B när något händer, samtidigt så förstår jag ju, du känner inte oss, och inte vi dig, och privatliv är ett privatliv. Jag begär inte att jag ska få reda på allt, men ibland hade det känts lättare att veta. En stor kram till dig och dina kiddos 🙂