Hemma i Spanien
Publicerad,
Nu. Nu är jag äntligen hemma. Egentligen kom jag väl hem för ca 3-4 timmar sedan, men dessa timmar försvann bara. Hur som helst, att jag kom fram överhuvudtaget är ett mirakel. Såhär började det:
Larmet tjöt hysteriskt strax efter klockan 8 på morgonen, jag tittade ut genom fönstret och såg en härligt grå himmel och löv som flög med vindarna. Jag packade ihop datorn, stängde igen väskorna, klunkade i mig lite blåbärssoppa, klädde på mig och gick ut för att möta min farmor och farfar som kunde skjutsa mig till flyget.
Minuterna gick. Minuterna blev till en kvart. Stressen började smyga sig på lite men jag tänkte att dom skulle dyka upp när som helst, jag hade ändå någorlunda bra med tid.
Dom ringde och berättade att det hade skett en olycka, trafiken stod helt still men dom var på g i alla fall.
Ytterligare en halvtimme gick och dom befann sig på samma ställe som sist.
Jag svettades, magen blev orolig, jag kikade när tåget gick istället men insåg att det var för sent. Jag började kolla efter senare flygbiljetter men samma dag var dom helt sjukt dyra så det var bara att glömma.
När dom väl dök upp med deras lilla bil så hade jag ca 15-20 minuter på mig att komma fram till Arlanda innan dom stängde incheckningen, där kände jag att det var kört. Helt och hållet.
Men lilla farfar gasade på, jag kom fram en kvart efter att dom borde ha stängt men herregud vilken tur jag hade. Dom släppte förbi mig och jag sprang rakt in och ombord. Någon minut efter att jag satte mig ned så gled vi iväg mot kära Spanienland. Jag andades ut, förstod knappt vad som hade hänt, torkade några smygtårar och blundade. Jag var på g mot mina finaste – trots oturen innan.
Väl framme i Alicante så hade jag en timme på mig att hämta upp min väska och bege mig mot bussen. Det tog 55 minuter för väskorna att dyka upp, så jag fick ännu en gång springa med min packning… men jag hade tur ännu en gång och hamnade bekvämt på bussen. Andades ut, blundade… samma veva.
Fyrtio minuter senare befann jag mig utanför mitt kära lilla hus, plingade på och välkomnades av min son som verkade skeptisk i en sekund innan han flög upp i min famn och stannade där i timmar. Så många pussar som jag har fått idag har jag nog aldrig fått i hela mitt liv. Älskade lilla liten! Jag drog fram några godispåsar från Sverige och han mumsade i sig utan problem.
En timme senare dök storasyster upp som hade varit på dans och där körde vi samma sak; pussar och kramar och presenter. Nu är jag hel. Känslan att få krama om dom man älskar mest efter dagars saknad är ju så underbar. Lycka enda i själen. Nu får vi se om jag får sovsällskap i natt? Båda har nämligen sovit igenom nätterna medan jag har varit borta, inte ett ljud. Men det är ju typiskt (och bra).
Välkommen hem! Skönt att allt ordnade sig, till sist i alla fall.
Förstår att du var välkommen, även om jag förstått att barnen haft det bra. Men mamma är nog alltid mamma…
Kramar och tankar till dig!
men va söt bild 🙂
Usch, jag hatar att stressa så! Men va härligt att slippa höstrusk och komma hem till värme igen 🙂
åh. så underbart att du fick komma hem trots alla hinder på vägen. hu, blir helt stressad bara av att läsa!
usch vilken stress, känner igen det där lite. jag och mamma var lite sent iväg till landvetter en gång och när vi kommer ner till motorvägen är det trafikstockning… då blev man smått panikslagen. vi lyckades komma av och hitta småvägar istället. skönt att du hann!