Att gå ensam
Publicerad,
En tisdag håller ännu en gång på att lida mot sitt slut. Vardagen avslutades med en ganska så otäck upplevelse. Elian var iväg och spelade fotboll, solen höll på att tacka för sig och jag promenerade upp för att hämta Emilia från dansen. Jag gick en helt vanlig väg, den vägen jag har vandrat upp och ned för så många gånger de senaste åren. Jag gick som vanligt i min värld, i en bubbla av tankar. Jag svängde in på en liten gågata, en smal gränd, gick runt hörnet hastigt och råkade gå rakt in i en kille. Sedan kom en till, dom ställde sina cyklar snett så att jag hade svårt att ta mig förbi. Han frågade vad jag hade för telefon, om han kunde få se.
Jag låtsades som om jag inte förstod vad han sa, ryckte på axlarna och fortsatte försiktigt gå. Skall jag springa? Skall jag bara ta det lugnt? Hjärtat slog så hårt och andetagen blev svåra att få fram. Jag visste att om jag bara tog mig fram några meter till så skulle jag komma rakt in i ett parkområde där det skulle vara fullt med folk. Paniken.
Dom skrek åt mig, till slut förstod jag på riktigt inte vad dom skrek, en våg av ilska sköljde över. Jag visste inte om dom följde efter, jag vågade inte titta, ville bara framåt. Och jag kom till slut fram och sprang runt hörnet som fick mig att vistas bland människor igen. Säkerhet.
Detta kanske låter orimligt, så ytterst litet. Jag förstår verkligen det (finns ju större och riktiga problem). Men jag är rädd för att gå själv, tankar om vad människor kan göra etsar sig fast i hjärnan, jag är livrädd. Det beror troligtvis på att jag, tidigare i mitt liv, har blivit utsatt för vissa saker när jag varit ensam (några riktigt mörka år). Jag har svårt att lita på människor; främlingar, alla blir som till ett hot. En livsfara.
Jag hatar att gå någonstans själv, speciellt om solen går ned och mörkret tar över.
Oftast biter jag ihop, tar mig igenom det, fixar rädslan och har liksom lärt mig att leva med det. Men så sker sådana här saker. Dom kanske inte alls var någon fara, dom ville kanske bara prata, vara balla, spela ett spel… så som unga killar beter sig – speciellt inför varandra. Men tankarna i huvudet flyger iväg ibland.
Jag vet inte vad jag ville med det här, varför jag ville berätta. Men nu vet ni en lite personligare sak om mig, en svaghet kanske? Vissa saker plågar mig och skrämmer skiten ur mig. Men hey, jag lever, allt gick bra.
Fy vad hemskt! Och jag förstår dig fullständigt! trots att jag själv aldrig varit med om något under mina år, så har jag alltid varit LIVRÄDD att gå ensam. Det kan även kännas jobbigt att gå ensam mitt på dagen, om någon vill råna mig, eller annat. Varje gång jag går ensam när det börjar bli mörkt ute, så tror jag att varje människa som går förbi mig eller finns i närheten ska hoppa på mig.
Det var länge sen jag kommenterade, men nu kände jag att jag var tvungen. Usch!! Vilken känsla – o bilder i huvudet – man får, när man inte vet om de är efter en eller inte.. Stackare!!! O en "svaghet" skulle jag inte kalla det.
Kram på dig!
Usch då!
Så känner jag också inför att gå ensam ute.. Varje person jag möter känns som ett hot och jag går snabbare samtidigt som jag sneglar och försöker minnas hur de ser ut, vad de har på sig osv IFALL jag skulle behöva berätta det för polisen.. Rätt sjukt egentligen.
Men usch så obehagligt. Att vara obekväm/rädd att gå ensam när det är mörkt ute är det nog många som tycker. Vilken hemsk värld vi lever i där man inte ska få känna sig trygg på kvällarna. Ta hand om dig!
Väldigt obehagligt och det oavsett vilket killarnas syfte var.
Jag förstår din rädsla, verkligen. Har här hemma ett larm med mig om jag går där det är mörkt. (Tror du kan köpa ett i en Kinabutik i Torre) Larmet tjuter så in i h-e om jag trycker på knappen i fickan så att jag själv blir rädd. Och definitivt har den person som stannat mig en gång blivit rejält förskräckt. Men minnena har man med sig.
DE sitter som berg. Och har du dessuton andra obehagliga upplevelser i bagaget så blir nog känslan ännu värre.
Tänker på dig.
Kram! (Skall ta med ett larm när jag kommer för säkerhets skull, kanske behövs…)
Fy så obehagligt!! Förstår skräcken! Jag hade själv fått panik jag också. är väldigt mörkrädd av mig och misstänksam mot män (stackars dom oskyldiga9 när jag är ute själv då det är mörkt. Som en killkompis s: det är så jobbigt när man råkar gå bakom en tjej på kvällen och man ser på hela hållningen och ögonkasten bakåt att hon är livrädd och ser mig som en misstänkt våldtäktsman. Då brukade han sakta in och gå över på andra sidan gatan.
Det är absolut inte en futtig grej om några stannar en och man får magkänslan att nått inte är okej. I det samhälle med kriminalitet vi lever i ska man aldrig lite på någon FY! Jag hade varit livrädd!! Ärligt talat går jag inte förbi ungdoms gäng om det står utmed trottoarer eller dyligt då det är mörkt. Man vet aldrig vad det kan få för sig. Och det är skit trist att tänka så men allt för mycket händer idag. Jösses våldtäkter och annan kriminalitet är ju fasen nere i barnåldrarna nu. Usch vart är vi på väg? Jag går absolut inte ensam då det blivit mörkt. Så var glad att inget hände och inte alls löjlig eller en svaghet som blev rädd snarare sunt bonn förnuft att vara på sin vakt.
Jag fick obehagskänslor bara av att läsa det så förstår aboslut. Jag är också rädd för att gå själv när det börjar skymma ute och undviker det. Varje person ( framförallt män ) ser jag som ett potentiellt hot. Det är helt sjukt att man inte ska kunna känna sig trygg ens där man bor, men så mycket skit som händer i världen dagligen så kan man nog inte det, tyvärr.
Så obehagligt det låter! Jag har inte varit rädd att gå ensam under min uppväxt men efter en otäck erfarenhet när jag var 18 så tittar jag fortfarande över axeln och är på min vakt. Tänk att man aldrig ska kunna slappna av och vara lugn…
Åååh fy va otäckt! 😮
Tur att du kom undan. Och de är lika bra att va på sin vakt tycker jag. Jag känner igen mig i det du skriver, jag är EXAKT likadan! Och jag tycker inte att de är en svaghet, jag tycker att de är bra att man vet hur verkligheten (ja tyvärr verkligeheten) är! Enda sen jag var liten kände jag ALLTID på mig om de var nå skumt på gång, nån skum människa eller nått sånt. De gör jag än idag, och de tycker jag är en bra egenskap.
Sköt om dej!!
Kram
Åååh fy va otäckt! 😮
Tur att du kom undan. Och de är lika bra att va på sin vakt tycker jag. Jag känner igen mig i det du skriver, jag är EXAKT likadan! Och jag tycker inte att de är en svaghet, jag tycker att de är bra att man vet hur verkligheten (ja tyvärr verkligeheten) är! Enda sen jag var liten kände jag ALLTID på mig om de var nå skumt på gång, nån skum människa eller nått sånt. De gör jag än idag, och de tycker jag är en bra egenskap.
Sköt om dej!!
Kram
Usch vad otäckt! Skönt att inget hände.
fy fan vad otäckt :S inte konstigt att du blev rädd, det hade jag också blivit. var med om att några tjejer skulle spela coola och låtsas vilja sno min mp3 en natt när jag väntade på bussen ("HAHA kolla vad rädd hon blev" – vem fan blir inte det?) men man kan ju aldrig vara säker.
Hemskt! Jag hade nog reagerat likadant. Går sällan själv i mörker!