Viktig pusselbit i livet
Publicerad,
Igår letade jag som en galning efter gravidbilder på mig själv som skall vara med i ett litet reportage. Dessa bilder togs för lite mer än tre år sedan. Vilken resa det var, en graviditet from hell och så en liten djävulsbebis som kom ut efter det. Tuffa tider, minst sagt.
När jag tittade igenom lite gamla gravidbilder så förstår jag inte hur jag kunde bli så jäkla stor. Min kropp var en vattenfylld ballong, jag fick inte bara mage… hela jag blev rund som en boll. En vandrande köttbulle. Jag minns att jag blev ledsen över folk i min omgivning som påpekade det att ”oj, vad tjock du har blivit” eller ”herregud, hur mycket har du gått upp nu egentligen?”. Jag tyckte att det var respektlöst, man skulle ju aldrig gå runt och säga sådant till någon som inte var gravid. I dagsläget håller jag fortfarande med, men kan ändå förstå alla frågor och funderingar. Alla extra kilon och vätska på min lilla kropp blev mycket.
Men å andra sidan, vad skulle man räkna med? Jag proppade i mig prinsesstårtor och semlor som en galning. Jag hade viiiidriga cravings från morgon till kväll, haha… usch.
Jag tror att jag har förträngt eller rättare sagt bara accepterat tiden som var då (för länge sedan). Jag vet att det var jobbigt, jag mådde riktigt dåligt både fysiskt och psykiskt och bebistiden var ingen dans på rosor heller. Elian var hopplös, han sov aldrig, han skrek jämt, jag var beredd att slå huvudet i väggen eller hänga mig i kroken i taket x antal gånger (tur att man har en spärr, baserad på kärlek).
Men månaderna och åren gick och idag kan jag bara skratta. Jag fixade det… och Elian är i dagsläget världens enklaste lilla människa. Så underbar, charmig, rolig, lugn, trygg, glad och harmonisk. Han är en viktig pusselbit i livet som gör mig hel.
Jag ångrar ingenting, även fast jag mådde som jag mådde och livet blev som det blev. Det har varit en kaotisk resa hittills, en känslosam bergodalbana. Men jag är stolt över mig själv och min son… OCH min dotter såklart som har ställt upp och varit en fantastisk storasyster som lillebror avgudar från topp till tå. Syskonkärleken är den finaste kärleken, helt klart. Jag älskar min familj, det finaste jag har gjort.
Vackra foton!!:)
Så gullig du är, fint inlägg!
Det finaste är ju att du faktiskt HAR gjort dom med. Jag tycker det är så himla himla fint och mysigt med barn och bebismagar.
Så fina bilder! Så bra och ärligt skrivet!
Fina bilder 🙂
Alla som känner igen sig räcker upp en hand! Jaaaag!! Hahah ;D
Kram vännen
Himla vackra bilder! 🙂
Hej, jag fick mitt första barn när jag skulle fylla 17 år, hon är 40år nu, visst var det tufft och man fick sina gliringar från olika håll, men jag ångrar inget hon är det bästa finns. Det var inte lika vanligt då att vara ung mamma som nu, så man "stack " ut lite. Har följt dig ett par år på bloggen..du är en förebild för unga mammor:))
Jag tror det finns fler som känner igen sig i det du skriver, inklusive mig!
Du ska vara stolt över din familj!