Behålla eller inte behålla
Publicerad,
Hej! Jag är en tjej på 17 år som precis har fått reda på att jag är med barn. Trots att jag använder preventivmedel. Jag bor tillsammans med ”pappan” som är några år äldre än mig och vi har varit tillsammans i 2,5 år. Nu till problemet, egentligen känner jag att jag helst skulle gå ur gymnasiet innan jag ska ha barn men samtidigt vill jag absolut inte ta bort den som finns i magen. Jag välkomnar bebisen och tycker det ska bli roligt, dessutom är en abort inget jag vill utsätta mig för. Men min kille vill inte ha barn än, och säger att han inte kommer stötta mig om jag väljer att behålla barnet. Min familj försöker också få mig att göra abort. Vet verkligen inte hur jag ska göra.. Jag har ingen som stöttar mig i det jag vill, och det känns inte alls bra. Men det är ju min kropp och jag känner redan starka känslor för livet i magen. Vad hade du gjort i detta läge?
Jag förstår att din situation är riktigt jobbig. Precis som du säger så är det din kropp och du har sista ordet, men man måste även försöka att respektera den andra. Du kan självklart bara bestämma själv vad som är rätt, ingen kan tvinga dig till en abort. Men väljer du att behålla så måste du även kunna acceptera att du eventuellt blir ensamstående.
Jag väljer att svara på den här frågan i ett inlägg då liknande dyker upp lite då och då. Jag råder er även till att tänka praktiskt, har ni råd, finns det plats, är förhållandet stabilt? I många fall säger ”pappan” att han inte kommer finnas kvar och då måste man som sagt fundera på om man KAN vara ensam om det hela.
Kanske har någon läsare gått igenom något liknande? Kom gärna med tips till dom i den här situationen då.
Det är som sagt kvinnans kropp men man måste som du säger respektera den andra personen också vars liv blir påverkat för resten av dens liv. Jag tycker det är själviskt att tvinga någon till att bli pappa samtidigt ska hon inte heller göra abort om hon verkligen inte vill. Jag beundrar dig Denize för att du klarat dig så bra trots att du fick barn så ung och uppfostrat dem ensam, du verkar vara en otroligt fin mamma. Jag respekterar de som väljer att bli mamma ung men har alltid haft åsikten att man fortfarande är ett barn när man är så ung och blir hon helt ensam i detta kommer det bli tufft. Pappan har ju dessutom tvingats till en roll han inte känner sig redo för. En abort kan vara tufft (har vänner som gjort det och det har varit svårt precis efter men de ångrar det inte för en sekund idag, en av dem avr i ett fast förhållande och 23 år men kände sig inte redo att bli mamma) men samtidigt är valet att behålla det ett val för livet. Det tar inte ett par veckor att smälta bara.
Hoppas hon kommer fram till ett val hon kommer känna sig bekväm med.
Hej!Kunde inte låta bli att kommentera, min kusin och hans tjej var i samma sits, hon var 16 han 19. De behöll barnet men gick skilda vägar strax därefter. Min poäng med min kommentar är att även om hon blev "ensam" kvar så fanns det ingen bättre mamma till den lilla babyn. Hon hade alla odds emot sig, nu är hennes lilla dotter tre och hon studerar, har jobb osv, både kusinens familj och hennes familj gav stöd när barnet väl kom, för vem kan motstå ett av livets absolut underbaraste mirakel. Se till att göra en plan och FÖLJ DITT hjärta, för det är bara du som vet vad som är bäst för dig. Lycka till!Från en mamma med världens finaste son som gett mitt liv mening och som även fått mig att känna att jag borde ha skaffat barn långt tidigare. KRAM
Jag är så hemsk att jag tycker att abort är ett lämpligt alternativ när det blir så här. Även om pappan säger sig inte vilja vara delaktig så kommer han att bli det oavsett vad. Barn har umgängesrätt och mamman kommer att behöva ha en del kontakt med honom under hela barnets uppväxt även om han inte har vårdnaden. Att bli förälder mot sin vilja, särskilt om man skyddat sig, brukar sällan sluta bra. Har sett alldeles för många tjejer som mår jättedåligt för att relationen till deras barns far är så dålig, för att inte tala om hur det ofta känns för barnet.
Det kommer fler tillfällen. Satsa på skolan först och slipp ta csn lån för att sedan gå klart något som nu är gratis.
Kan bara instämma, man ska inte skaffa barn emot pappans vilja..
Och personligen tycker jag att om man är 17 år så är det faktiskt bäst att göra en abort.
Ja, det låter hårt och kanske elakt, men jag har själv gjort en abort och även om det var jobbigt för stunden känner jag nu några år senare att det var helt rätt beslut.
För om jag behållit barnet (ja, jag hade älskat det enormt mycket) så hade jag inte haft det jag har nu, dvs ett fortsatt förhållande med "pappan", en ordentlig inkomst i form av ett krävande jobb m.m. Och såklart hade jag inte gått klart skolan om jag behållit barnet, men nu har jag det och det känns riktigt skönt.
Kan även jag hålla med om att man INTE ska behålla barnet om inte pappan vill ha det. Det är den största makten vi kvinnor har, och jag mår lika dåligt varje gång jag hör en tjej missbruka detta.
JA, det är våran kropp. Men det är bådas barn. Man kan INTE tvinga någon att bli förälder nog sin vilja.
Det är barnens rättighet och våran skyldighet att se till att det är önskat och älskat av båda. Sen vad som händer efter några år, ifall föräldrarna går skilda vägar, det kan man inte göra så mycket åt. Men tvinga ALDRIG någon att bli förälder mot sin vilja!
Tänk på, om du väljer att göra en abort kommer du kanske/troligtvis att ångra det i resten av livet.Du kanske kommer att tänka och undra och ha ångest över vad du gjorde. Men ett barn kan man aldrig ångra, inte dom i din omgivning heller när det väl har kommit. Jag fick också mitt första barn när jag var 17, och hade de flesta emot mig. Men det gick bra, i mitt fall åtminstone. Jag har hört flera situationer förut då pappan fått panik och inte alls vill vara med, men ångrar sig sedan.
Försök prata med honom och följ ditt hjärta! 🙂
Måste faktiskt inflika att en abort kan innebära att man aldrig igen kan få barn så innan man gör en abort måste man tänka över sitt beslut riktigt noga.
Ja det låter som en gammal myt men det är det inte – otroligt många som har efter en abort otroligt svårt med att kunna få barn igen.
Jag instämmer helt med vad flera andra har skrivit här..det är kvinnans beslut, men det är viktigt att tänka på att ett barn behöver båda föräldrarnas stöd och engagemang och vill inte den ena partnern ha barn tycker jag man är självisk att skaffa barn. Det kan låta hårt, men jag tycker faktiskt man ska tänka mer på barnet än på sig själva. Menar inte att det inte kan bli bra ändå, men pappan tvingas ju ändå ta något form av ansvar.
Jag tycker att du gav ett bra svar. Har inte läst alla kommentarer utan bara ögnat igenom dem lite.
Något jag tänkte på när jag läste tjejens text var att pappan/killen inte ville bli pappa och inte kommer att stötta henne. Även några kommentarer tyckte att man inte skulle tvinga någon att bli förälder mot sin vilja.
Tjejen har skyddat sig men trots detta blev de med barn, det kan hända och det ska man vara medveten om. Annars kanske man ska avstå från sex – även killen…
Han tycks ju inte haft några problem att ha sexuellt umgänge med mamman och därför får han nu ta sitt ansvar. Även hon.
Det är lätt för en kille att säga att man ska göra abort eller dra sig ur efteråt men är man med på det roliga får man även ta konsekvenserna om det inte blir som planerat. Det har vi ju sett här att du har kunnat Denize och du var inte så gammal så en kille som är några år äldre än 17 bör ju också klara det.
Jag tycker att i detta fallet så är det nog lämpligt för en abort, eftersom inte pojkvännen ELLER familjen vill stötta henne. MEN, förr eller senare måste hennes föräldrar finnas där för henne. Dom kan inte bara klippa bandet mellan dom och hon som är gravid. Men saken är att, om hon tänkt igenom sitt liv. Vad hon vill göra med det INNAN hon får en unge.
Jag visste när jag blev gravid att jag skulle bli ensamstående. Jag var ihop med pappan en jättekort period och vi gjrode slut innan jag fick reda på att var en liten i magen. Abort var aldrig något altenativ för mig, men jag hade hela min familj som stöd. Mamma och pappa erbjöd mig att flytta hem till dom tills jag hade slutfört någon utbildning och kunde skaffa mig ett heltidsjobb och kunna försörja oss. Så jag har klarat mig bra på min föräldrapenning+barnbidrag+underhåll. Men då betalar jag ingen hyra, utan bara mat för mig ochsåklart allt för min dotter. Hon har ingen kontakt med sin pappa. Så för mig har det gått hättebra att vara "ensamstående", för hon har ju haft sin mormor och morfar hos sgi varje dag också. Utan dom hade det varit riktigt tufft! Jag hade inte klartat detta lika bra om jag hade bott ensam med henne. Nu börjar hon på dagis och jag börjar plugga. Så om ett år är jag undersökterska och kan flytta med henne:) Och nu kan jag plugga utan att ta några lån, och väldigt skönt. Men återigen utan mina föräldrar vet jag inte hur det hade gått.
Måste också bara säga att du kan gå in påhttp://livlinan.nu där finns ett telefonnummer där du kan prata med någon som stöttar dig i vilket val du än gör. många kramar
och till denize, tack för en jättebra blogg !
Marina: Nej nej nej! Det där är inte sant för fem öre! Har folk du hört talas om fått svårt att bli gravida efter en abort så var det med all säkerhet så redan innan aborten. En abort gör inte så att det blir svårare att få barn!
Om hon känner att det känns helt fel med abort, kan ordna sin ekonomi tillräckligt och känner sig ok med att bli ensamstående – behåll barnet.
Jag har också gjort en abort, som några andra som skrivit, och på samma sätt som vi alla upplever det olika med att få barn så upplever vi det även olika med att göra abort. Och man kan inte veta hur det kommer kännas innan man är där. För min del så kände jag också en anknytning till det lilla liv, mitt potentiella lilla barn, som växte i mig. Jag ville också behålla det och bli mamma, av hela mitt hjärta.
Men, jag var mitt uppe i studier, bodde långt ifrån familjen, och hade egentligen inte tänkt att bli förälder riktigt än, även fast jag hela mitt unga liv drömt om att bli en ung mamma. Och jag skulle fylla 21 det året.
Idag är jag fortfarande tillsammans med samma kille som jag genomgick aborten med, jag har pluggat klart, och jag har en dotter på två år och är gravid med hennes småsyskon nu. Jag ÄR mamma nu. Det finaste som finns. Ibland var det hårt och tufft och förfärligt jobbigt att gå och vänta på att få bli det. Och jag kunde tänka att "nu hade mitt barn varit två år". Men när jag väl blev mamma och fick mitt första barn så var jag redo, på riktigt kände jag. Och min sambo, haha fast han var lite mer skraj än mig 😉
Poängen är inte att jag råder till att göra en abort, bara till att inte räkna bort alternativet för fort, för att vara rädd för något som man kanske egentligen inte behöver vara rädd för.
Det viktigaste är nog att bestämma sig. Inte för vad som är rätt eller fel, utan för att det beslut som blir, blir det rätta. Och det där med att jag kunde tänka ibland att jag skulle ha ett barn som var så och så gammalt -det går helt galet fort med de första åren, man behöver verkligen inte stressa för att få dem att komma. Rätt vad det är så har de flugit förbi. Man får ta vara på den tiden som man har, på det sätt som det innebär för just en själv. Vad är viktigt i ditt liv, just nu, och långsiktigt?
Marina: Det är ingen myt, men också väldigt ovanligt. Och särskilt handlar sådana fall om aborter längre in i graviditeten,
carolin: Klart man aldrig ångrar ett barn, men man kan ångra situationen det föddes in i. Det krävs så mycket mer än bara kärlek för att man ska klara vardagens om förälder.
Hej! Jag var 15 när jag blev gravid och lika gammal var min sambo. Vi båda gick i nian när jag fick reda på det ich jag upptäckte det väldigt sent, i v 22. Vi hann fylla 16 ca 1 vecka innan vår fina dotter föddes och Jsg såg att någon tidigare skrev att man sjölvklart inte går klart skolan om man behåller ett barn. Men vi gick båda klart skolan, har gymnasiebetyg och studerar just nu på universitet. Vi är tillsammans fortfarande ich har varit det i över 7 år nu. I magen ligger vår dotters syskon och i sommar blir vi tvåbarnsföräldrar. Dock förstår jag att det är riktigt tufft om man inte har stöd från pappan, men en abort är väldigt svår att ångra. Man ska tänka igenom beslutet riktigt ordentligt. Sen kanske inte livet blir precis dom man planerat, men vad gör det? 😀 kram Sandra
Abort är att ta livet av sitt eget barn. Det är fullständigt vansinnigt att det är lagligt att döda ett barn så länge det ligger i mammans mage, men så fort det är fött så blir det olagligt och straffbart. Personligen ser jag inte skillnaden! Ett barn är ett barn vare det är i magen eller utanför. Jag tycker absolut att du ska följa ditt hjärta och behålla ditt barn, för mig känns det som ett självklart val. Vill man inte utsätta sig för risken att bli med barn eller göra någon med barn ska man inte ha sex för preventiv medel är inte alltid effektiva. Jag lovar dig att när du håller din bebis i dina armar för första gången kommer du aldrig att ångra ditt beslut! Kärleken till ditt barn är den mest fantastiska kärleken du någonsin kommer att få uppleva! Ta inte livet av ett oskyldigt barn som inte valde att bli till.. Bara för att någon annan tycker att det är ett misstag..
Kan inte skrivit det bättre än du Vivi! Om killen säger att han inte tänker stötta henne i hennes val att behålla är han fan inte värd hennes kärlek, förstår att han kanske inte vill men han skulle kanske skyddat sig han med om han absolut inte vill ha barn! Inte bara tjejen som har ansvaret att äta sina piller!
Jag och min sambo gjorde en abort tidigt i vårt förhållande. Vi hade endast känt varandra i 2 månader, ingen hade fast jobb eller stadig inkomst. Ingen av oss visste om det skulle fortsätta vara vi! Nu är det 9 år sedan, nu är vi en familj med en tjej på 5 år och en pojke på snart 2.. Jag ångrar inte vårt val, för OM vi hade behållit så kanske inte dagens familj skulle ha funnits! Det går inte att svara för någon annan, ingen situation är den andra lik.. alla har inte samma stöd, samma tankar och känslor.. Man måste göra det som känns bäst för sig själv, just där, just då!
Önskar alla i dessa situationer ett stort lycka till!
om ni varit tsm i 2,5 år, och pappan inte ens kommer stötta ifall det är så att du bestämmer dig för barnet, så kan du lämna honom direkt, en sådan vill du inte ha barn med, kan jag tala om direkt!
Man är två om att få barn, att "kräva" att han ska bli pappa mot sin vilja kan jag känna är ungefär samma sak som att han skulle tvinga dig att göra abort… Du är väldigt ung, inte för att det spelar någon roll för hur du kommer bli som mamma utan för att det betyder att du har hela livet framför dig…jag är 27, har två små barn och lever tillsammans med pappan men vi har ingen vidare rolig relation så mitt viktigaste råd till mina vänner är: skaffa inte barn med någon som du inte vet kommer bli en bra pappa och som du inte vet kommer göra livet som familj lättare att leva…vet inte om det jag vill ha sagt kommer fram men det jag försöker säga är att skaffa barn med någon som inte vill är absolut inte dom bästa förutsättningarna och det kanske känns hemskt och hårt nu men abort är ett alternativ och du får fler chanser som kanske ä
Man är två om att få barn, att "kräva" att han ska bli pappa mot sin vilja kan jag känna är ungefär samma sak som att han skulle tvinga dig att göra abort… Du är väldigt ung, inte för att det spelar någon roll för hur du kommer bli som mamma utan för att det betyder att du har hela livet framför dig…jag är 27, har två små barn och lever tillsammans med pappan men vi har ingen vidare rolig relation så jag vet vad ett tufft liv innebär även om vi är två…så mitt viktigaste råd till mina vänner är: skaffa inte barn med någon som du inte vet kommer bli en bra pappa och som du inte vet kommer göra livet som familj lättare att leva…vet inte om det jag vill ha sagt kommer fram men det jag försöker säga är att skaffa barn med någon som inte vill är absolut inte dom bästa förutsättningarna och det kanske känns hemskt och hårt nu men abort är ett alternativ och du får fler chanser som kanske är under mycket bättre förutsättningar… Man kanske aldrig ångrar ett barn men man kan nog ångra ett val…
Jag hoppas innerligen hon hittar svaret… det finns alltid framför en <3
kärlek
Jag hoppas innerligen hon hittar svaret… det finns alltid framför en <3
kärlek
Jag skulle behållit. Att se sin bebis för första gången är obeskrivligt <3 🙂
Jag var 17 år när jag blev gravid med min son och det var ingen lätt situation att hamna i:-/ Jag och pappan hade olika åsikter…förstod samtidigt hur han tänkte. Det som fick mig att behålla barnet var att min mamma sa att hon och pappa stödjer mig oavsett vad jag väljer att göra. Jag var samtidigt beredd att det skulle göra så att min och pappans förhållande skulle gå i stöpet. Men än idag trots några motgångar så är vi tillsammans och under sommaren 09 blev sonen storebror:)
Lyssna på dom? Innan kidz borde man ha utbildning, jobb och sett världen. Och att göra det själv… ja good luck have fun
Det är inte alltid man är glad över att man valde att göra abort. Själv gjorde jag de för 6 månader sedan i v 18 för min pojkvänns skull och det är det dåligaste beslutet jag någonsin tagit , ångrar
Mig varje dag och varje sekund. Men nu fick jag reda på att jag blev gravid igen trots p-piller och pappan till barnet vägrar att ställa upp. Men aldrig någonsin igen kommer jag göra en abort , så sjukt hemskt och något som man kommer leva med resten av livet
Jag har själv gjort en abort i v.8 och jag är 21 år gammal. Det svåraste beslutet jag någonsin tagit men kan nu med facit i hand tycka att det var rätt beslut då killen absolut inte var redo för att bli pappa, bor utomlands och skulle inte finnas med i bilden alls. Dessutom var min familj väldigt negativt inställd och det första min mamma sa var att jag skulle göra abort utan att tveka när jag berättade att jag var gravid.. Det var nu ca 4 månader sedan och jag kan fortfarande få en viss längtan och bli avundsjuk när jag tex ser små barn och gravida kvinnor med barnvagnar.. kan bli väldigt ledsen av det men vet att det är min tur någon gång. Jag tror det viktigaste att man har folk i sin omgivning som kan stötta en. Har man inte det kan det bli otroligt påfrestande och svårt för en. Har man en antingen en man eller familj som kan ställa upp är det mycket lättare.. Har man inget av det så riskerar man också att inte kunna ge barnet en trygg uppfostran vilket alla barn förtjänar.