Alone but not lonely
Publicerad,
Dagligen strömmar det in mail från tjejer som ber om råd, oftast handlar det om att bli ensamstående, hur man hanterar smärtan och motgångarna. Jag försöker verkligen svara på alla mail jag får personligen men ibland räcker tiden inte riktigt till. Så jag tänkte samla ihop mina tankar om detta här och nu.
För det första så tänker jag annorlunda idag än vad jag gjorde mitt i kaoset, när allt hände. Man känner sig självklart sviken, ledsen och så jäkla arg MEN man får tänka på det positiva också, man måste hitta något sätt att samla kraft och energi när man är på botten.
Det är självklart att man kommer vara trött, man får ju sköta allt själv. Både det psykiska och det fysiska. Man kommer drömma om avlastning vid omöjliga tillfällen, man kommer bli knäpp av sömnlöshet, man kommer vilja gråta av att känna sig så hjälplös, man kommer tro att man är otillräcklig – speciellt om man redan har barn sedan innan och skall hinna med båda/allihopa samtidigt. Man kommer behöva bita ihop lite extra för att orka ta hand om hem och barn och allt som hör till. Men själv, för min egen del, så flyter allt bara på. Som jag har förklarat tidigare så vet jag inget annat, det här är mitt liv och man kommer in i rutinerna, man lär sig sakta men säkert att hantera alla måsten alldeles själv.
Något jag har lagt märke till är att det på många sätt inte är lättare bara för att man är två. Det verkar som att man stör sig på varandra, man måste hantera andra slags konflikter, bråka om när eller vem som skall ta hand om barnet, bråka om sysslor, bråka om barnet när man inte är överens om vad som är rätt eller fel. Det tillkommer tjafs på ett annat sätt när man lever i tvåsamhet. Och nu utgår jag givetvis inte efter egna och personliga erfarenheter men från vad människor i min omgivning har sagt eller gjort.
Det finns dom som verkar tro att ett barn är en lösning på ett knepigt förhållande, att det på något sätt skall föra dom närmare eller använda det som en anledning till att alltid ha med varandra att göra. Och vad jag förstår så är det inte det lättaste. Det har bara blivit motsatsen av sina önskningar då, men givetvis får dom ändå ”stå ut” med varandra livet ut i princip. Många håller ju ihop endast för barnen och då är det givet att konflikterna blir många och stora när den känslomässiga biten saknas.
Nu blev det lite rörigt, men det jag ville säga var att det kan vara svårt oavsett som ensam eller inte. ”Problemen” ser ju olika ut, beroende på livssituation.
Det är svårt att peppa en blivande ensamstående mamma när jag inte känner henne. Alla tänker ju olika och alla klarar av saker på olika sätt och nivåer men det bästa jag kan säga är att allt löser sig. Ensam är stark.
Och när man står där, några år senare, och inser hur jävla bra man har lyckats, hur mycket man tog sig igenom då kan man inget annat än att vara stolt över sig själv och sitt/sina barn. Det är jag. Jag har två vackra och fantastiska barn, jag själv har växt som människa på alla möjliga sätt och har tack vare mitt förflutna lärt mig att hantera saker på ett nytt sätt.
Sedan är det ändå viktigt med stöd från personer som står en nära. Jag har en massa människor i mitt liv som hjälper mig när det behövs, som bryr sig om mina barn och delar lyckan av all utveckling. Att få barn är ju det största som kan hända en och för MIG har det varit viktigt att kunna dela det med någon. Det var nog det som var värst när jag var gravid, när så mycket hände och jag kände mig så jäkla ensam. Med tiden så har barnen samlat på sig viktiga människor som alltid har stått bakom oss och funnits där. Så man kan vara ensamstående, men man behöver inte vara ensam ensam. Alone but not lonely.
jättebra och viktigt skrivet. både att vara två och vara ensam har sina positiva och negativa sidor..det är jag helt och fullt övertygad om!
Fin bild!
Bra skrivet! Jag var ensamstående med min dotter de två första åren och jag kan faktiskt vara helt ärlig och säga att det oftast inte var några problem alls. Visst, det kan va jobbigt att nästan aldrig få sovmorgon och att få gå upp själv alla vakennätter, men som du säger så vet man ju inget annat! Jag tyckte det var otroligt skönt att få ta alla beslut gällande henne själv, att uppfostra henne på det sätt jag tycker är rätt. Sen att man får världens mammigaste unge är en annan femma 🙂 Dock är det såklart underbart att jag nu har en sambo som min dotter ser som en manlig förebild och i många fall som en pappa 🙂
Hej! Jag är en tjej på 17 år som precis har fått reda på att jag är med barn. Trots att jag använder preventivmedel. Jag bor tillsammans med "pappan" som är några år äldre än mig och vi har varit tillsammans i 2,5 år. Nu till problemet, egentligen känner jag att jag helst skulle gå ur gymnasiet innan jag ska ha barn men samtidigt vill jag absolut inte ta bort den som finns i magen. Jag välkomnar bebisen och tycker det ska bli roligt, dessutom är en abort inget jag vill utsätta mig för. Men min kille vill inte ha barn än, och säger att han inte kommer stötta mig om jag väljer att behålla barnet. Min familj försöker också få mig att göra abort. Vet verkligen inte hur jag ska göra.. Jag har ingen som stöttar mig i det jag vill, och det känns inte alls bra. Men det är ju min kropp och jag känner redan starka känslor för livet i magen. Vad hade du gjort i detta läge?
/orolig tjej
Mycket fint skrivet!
Jag är ny här i din blogg, och kommer stanna här, helt klart 🙂 Du fick en länk i min meny också.
Du tar grymt fina bilder måste jag tala om! Du är min förebild!
Vore kul om du vela kika in hos mig. Hör av dej på min mail, har lösen på bloggen, men hör av dej om du är sugen på att kika in 🙂
önskar dig en fin kväll
kram
Jätte bra skrivet, jag håller med dig i allt, varit ensamstående men är inte det längre och vissa saker blir lättare medan andra blir svårare, man har en annan som ser regler osv på ett annat sätt och som man hela tiden måste försöka samarbeta med (och det är inte det lättaste när man varit ensam tidigare)..