Wake up
Publicerad,
Godmorgon söndag.
Tusen tack för alla fina och varma ord till inlägget här nedanför. Det är tufft just nu, jag tycker inte om att gå runt och bära på en massa ilska och visst kan jag fokusera på allt det som är bra istället men förr eller senare så exploderar man ändå, så det är lika bra att tillåta sig själv att känna som man känner.
Hur som helst bara för att klargöra lite, min mening var aldrig att tvinga fram en kontakt. Men med tanke på att han var med och valde att det här barnet skulle komma till världen så tyckte jag i alla fall att han bara kunde skriva ett brev om vem han var. Och sedan, efter mer än åtta år, göra det han egentligen är skyldig till att göra.
Jag kan ju inte tvinga någon att bry sig, även om man egentligen bara vill ställa sig framför dom, veva med armarna och skrika ”VAKNA!!”, dom vet inte vad dom missar. Men det går inte, finns inte känslorna, trots att dom varit delaktiga i en del av barnets liv tidigt, så finns dom inte. Jag tycker i alla fall att man kan stå för det och säga ”Nej, vi vill inte ha med er att göra” istället för att ignorera och stänga av telefoner. Jag förstår bara inte varför det är så jävla svårt för så många människor att stå för det man gör och det man väljer?
Hur som helst, dagarna går och livet rullar ändå. Jag vill bara ta upp mina barn i famnen och krama hårt, hårt, hårt. Man blir helt rörig i skallen av sådant här, man vill bara påminna hela tiden om hur mycket man älskar. Barnen tycker förstås att jag är smått galen och mycket jobbig då.
Bra skrivet! Jag håller med dig!
det är ju den där kärleken du känner som gör det så förbaskat svårt att förstå hur någon annan som också kunde fått ta del av den fantastiska ungen INTE VILL. det är verkligen ofattbart att man inte ens kan bemöda sig med en förklaring..
Åh vad gott det ser ut! 🙂
Åh ser helt underbart gott ut!!
Jobbigt läge 🙁 Ser gott ut!
Du ska verkligen känna att du är förälder och är riktigt bra på det! En/någon/några som beter sig så sjukt är ju galet! Begär vad som är ditt/ditt barns, ingen skulle kunna tveka att det är rätt.. Sedan med kontakt eller ej är ju det svåraste att acceptera…
Jag är uppfostrad som så att man inte ska stänga in sina känslor, speciellt ledsna eller arga för nån gång kokar det över och då blir det så mycket på en gång. nu råkar jag ändå vara bra på att koka över.. så länge man inte blir bitter. Vissa beslut är så svåra att förstå och en del förstår man aldrig. när det handlar om kärleken till ens barn så är den så stark att jag inte förstår hur nån medvetet väljer bort den. nu blev det rörigt igen, jag är nog bra på sånna kommentarer. glöm aldrig bort att du är dina barn bästa mamma och gör ett fantastiskt jobb!
Vet du ifall de läser din blogg?
Jag menar, nångång måste väl nyfikenheten ta över. De måste väl undra vad deras barn/barnbarn gör, ser ut, mår…
Jag har ingen aning alls. Man tycker ju det i alla fall, men alla är olika. Uppenbarligen :/