När allt kokar över
Publicerad,
Jag har tänkt efter flera gånger om jag skall skriva detta eller ej, om det gör mer skada än nytta men nu tvivlar jag inte längre. Jag står för det här och jag känner mig så himla maktlös och desperat. Jag kommer inte nämna några namn, ni får läsa mellan raderna och vuxna människor kommer förstå. Jag hoppas på någon slags vägledning för nu är jag bara så jäkla tom och vilsen när det gäller detta.
”Jag kommer alltid finnas här, jag kommer stötta dig i vad du än väljer”. Nio månader gick. Ett barn kom till världen men förhållandet sprack efter ett tag. Inte så konstigt med tanke på åldern, det var för tidigt men det var det man kunde kalla sitt liv ändå, nu fanns ingen återvändo.
Månader senare, en lång tid senare… ”Jag tar barnet nu” orden ekade ur telefonen och paniken spred sig som en löpeld inombords. Tunga ben som sprang mot platsen där h*n befann sig, man ville framåt, fortare, men tiden stod still, benen orkade inte bära kroppen i den hastigheten man önskade.
Äntligen kom man fram, bankade och plingade på dörren och ett barn stod i hallen, förtvivlad och sträckte ut armarna efter sin mamma. Nej. H*n fick inte komma fram, dörren smälldes igen och minnet blir bara suddigt.
Senare samma kväll samlades jag och den släkten i ett kök. Jag fick då istället skäll för att jag lämnade över för mycket ansvar, han klarade det inte, det var inte rättvist. Det var sista gången jag såg honom. Det var så länge sedan, känns overkligt, min lilla… h*n var en bebis, ett litet barn då.
Åren gick och jag krigade mig genom och över hinder och motgångar. En trygg och stabil bas byggdes upp och det förflutna kändes så långt bort. Men så kom frågorna, frågorna jag inte längre kunde besvara. Jag bestämde mig för att söka kontakt, inte för att kräva något… bara att få lite svar som jag kunde dela med mig av. Varför, vem är han, vad gör han, hur lever han. Några svar fick vi ej, det var för mycket begärt.
Sorgen övergick till ilska och allt kokade över, jag fick nog. Jag såg dagligen på barnet framför mig. Så vacker, så smart, så unik och speciell. Varför? Varför finns inte känslorna där? Om han nu inte kunde svara på några frågor som hans eget kött och blod hade ställt så tyckte jag att han i alla fall kunde göra det han enligt lag är skyldig till att göra. Jag sökte desperat kontakt, internet, genom släktingar… allt för att få ett telefonnummer.
Jag skickade sms till mamman hans för att sedan ringa istället, jag behövde bara ett telefonnummer. Jag fick inget svar, telefonen stängdes istället av. Ingen ville hjälpa mig/oss, ingen ville finnas där för det som är deras eget, deras blod också.
Jag ser svart, jag vill kräkas, jag är helt vilsen i tankar om hur onda människor det finns. Dom som sett en mage växa, dom som köpt presenter, dom som varit barnvakt, dom som tagit del av ett litet barns utveckling. Och sedan bara stänga ut?
Om man går tillbaka till början, när h*n fortfarande var liten och övergiven av ena sidan så var jag arg på honom, jag förstod ingenting. När man sedan växte upp och mognade så försvarade jag istället honom och situationen ”men han var ju så ung, jag förstår… det gick bara inte”. Men nu när man har blivit totalt ignorerad så har jag noll förståelse, han är inte längre ung och hans familj är framförallt INTE det. Jag ser inga ursäkter, det finns inga. Dom har sett barnet på pendeltåg, på bussar och hur kan man bara titta bort och låtsas som ingenting?
Vad gör jag? Vad fan skall man göra? Jag har gjort allt jag kan, jag har kämpat för mitt barn, för att h*n skall få det h*n önskar, för att h*n skall få lite svar och nu få det H*N har rätt till. Rätt skall vara rätt. Jag ville sköta det snyggt, jag hoppades på ett samarbete, jag ville inte blogga om något (jag skriver sällan såhär privat längre, men ni måste förstå… ni måste bara förstå att jag inte ser någon utväg ändå) men om jag har kämpat arslet av mig för att hitta telefonnummer och dom bara stänger av och skiter i det? Var vänder jag mig?
Min advokat lär få ett samtal i nästa vecka.
Jag har ju givit chanser, skrivit mail, sms, samtal, berättat att jag kommer göra det som krävs för att barnet skall få det h*n förtjänar. Inte ett ljud. Inte ett jävla ord.
Och jag vet, några kommer undra hur jag kan göra såhär mot barnet, skriva om det. MEN i dagsläget kommer h*n inte förstå texten, orken till att läsa långt finns inte. Och i framtiden så kan h*n i alla fall vara medveten om att JAG har gjort allt, försökt med allt, inte för min egen skull, men prioriterat barnet framför mig själv och mina egna åsikter.
UPDATE: Alla föräldrar är, enligt lag, skyldiga att försörja sina barn fram tills att dom fyller 18. Underhållsbidrag skall betalas till boendeföräldern. Oavsett var föräldern bor.
Jag har också alltid varit ensam med mina barn. Själv trafikskadad, har jag kämpat på och gör så fortfarande. De är vuxna nu, men min äldsta dotter har ett funktionshinder och behöver mycket mentalt stöd. Deras pappa har alltid bott fysiskt nära. Men har i praktiken aldrig funnits för de. Aldrig tagit del och har konkret avsagt sig kontakt. Det har självklart gjort mig arg. Men framför allt oerhört ledsen! För barnens skull. Jag har på alla sätt och vis försökt få honom att förstå hur viktig "pappa-relationen" är. Men utan resultat. Man kan faktiskt inte tvinga en vuxen människa. Vi har istället sedan flera år fokuserat på de som faktiskt finns, i barnens liv. De som älskar de och alltid osjälviskt ställt/ställer upp. I slutändan ser jag det som att det är pappans förlust. Han som inte längre känner sina barn och förstår vilka underbara människor de blivit/är!
Helt rätt, det är ju pappans förlust. Den andra sidan av släkten går ju miste om allt. Tack för din kommentar!
Jag tycker att du är förjävla(Ursäkta mitt ordval) stark, Denize! Det krävs väldigt mycket av en person att klara av så många motgångar. Jag har förstått att du har det väldigt tufft, men fortfarande så skiner din innersta styrka igenom. Jag beundrar dig för att du, varje dag, kliver upp med ett leende på läpparna och lever för dina underbara barn.
Tack för en superfin blogg. 🙂
Och tack för att du kikar in här och för den fina kommentaren, det värmer!
du gör helt rätt. men jag blir så ledsen för din fina lilla unges skull. förstår inte alls hur man kan vara så kall. otroligt sorgligt.
varma kramar till er ♥
Ja, sorgligt och tragiskt :/ Stor kram
Du är verkligen beundransvärd! Så stark som orkar.
Jag kan inte sätta mig in i situationen då jag inte har några barn, men jag förstår att det måste vara jävligt jobbigt.
Jag kan dock verkligen inte förstå hur den familjen kan göra som de gjort, det är ju helt otroligt….
Och så kan jag inte låta bli att undra.. Vad ska du säga till din advokat att göra? Vad vill du ha för svar eller så? Vill du försöka få till umgänge? Eller att han åtminstone betalar för sig?
Ja, det är hemskt jobbigt. Man ser ju sitt/sina barn som det absolut finaste och bästa i hela världen och att den andra sidan bara kan blunda och välja bort är så svårt att förstå.Nej som sagt, man kan inte tvinga någon att bry sig eller ha kontakt. Men föräldrarna är alltid skyldiga att försörja sina barn ändå.
De kommer aldrig ändra sig, du måste släppa taget och inse det. Sen blir ditt "jobb" att hjälpa h*n igenom sorgen och besvikelsen över att pappan och hans släkt inte vill ha kontakt. En påtvingad kontakt blir ju ändå inte bra och risken för nya svek kommer ständigt att finnas där.. Skicka ett långt brev till dom tycker jag och förklara hur h*n känner, skriv barnets frågor etc och lämna era kontaktuppgifter. Sedan lägger du ner och då är det upp till dem.. Finns liksom inget "smart" du kan säga, skriva eller göra för att de ska förstå. Det är helt upp till dem och bara de kan välja. Du kan också välja att inte leva resten av ditt liv i bitterhet mot dem och att stötta ditt barn på alla sätt du kan oavsett vad de gör. Låt inte dom trycka ner dig, det är de inte värda..
Blev alldeles tårögd av att läsa den här texten. Jag ser upp till dig och tycker E&E är lyckligt lottade att de har en sån fantastisk mamma.
Så bra formulerat! Jag tror det kan hjälpa dig och dina/ditt barn att du skriver ner det du tänker och känner. Frustrationen minskar och jag ser det inte på något sätt som att "h*n" skulle kunna annat än beundra och vara stolt över sin mamma. Du har gjort allt som står i din makt för att #h*n " skall ha rätt att få veta. Mer kan du aldrig göra, du underbara mamma.
Kramar och tankar!
Tack snälla du för så varma ord, du har rätt! Kramar!
blir så ledsen när jag läser detta har läst mellan raderna och förstår hur du menar. men tänk såhär det är inte du som hindrat kontakten utan gjort ditt bästa. det kommer barnet veta när hen blir stor och det är det viktigaste. Att hen förstår att du inte var ivägen!
Världen är tyvärr även ond och orättvis och idioter växer på träd. envisa idioter som är långsinta själviska och skiter i allt 🙁 vet situationer där kvinnor (män kan oxå drabbas såklart) fått barn unga. Där männen som är biologiska pappor svikit inte orkat och bara dragit. i ett fall så har en person sagt den där saken vill jag aldrig ha att göra med det är inte mitt dotter utan bara ett jävla fosted som skulle aborteras osv. Killen var då 14 år och gjorde en äldre tjej gravid han har inte träffat det stackars barnet en endaste gång 🙁
sen finns det de som får barn med en ny kvinna och överger sin så kallade gamla familj för sin nya… och vissa "nya" kvinnor är med på noterna för de är så jävla själviska och avundsjuka. Det ska bara vara deras barn som gäller det han haft förut kan man slänga i sopen typ sådant tankesätt 🙁
Anledningarna kan vara många men vet du vad det är inte riktiga anledningar det är bullshit! Folk inbillar sig saker för att slippa ta ansvar ena ursäkten efter den andra. Men vad har barnet gjort för fel INGET… man straffar inte små barn på det viset 🙁
Har man sex med någon kan det bli barn och man måste alltid respejtera om kvinnan väljer att behålla barnet. För man tog den risken vid samlag. barn ber inte om att bli till det är vuxna som ser till så att det blir så. Så straffa inte barn 🙁
usch blir så ledsen och upprörd! undantaget är väl om en kvinna blir våldtagen och inte kan se på barnet blir tvingad till att föda det osv då förstår jag att man lämnar bort det och aldrig vill se det men det är ju en helt annan femma liksom eller om man får värsta knäppen och lämnar bebisen utanför ett barnhem…
Nu kom jag av mig men Denize du är en bra kvinna, en super bra mamma. Jag är så tacksam för din blogg den inspererar mig och ger mig styrka! Jag är ingen stalker men kunde jag skicka en kram på posten hade jag luskat efter adressen 😀 ta hand om dig och din fina familj!
Tenker på dere alle tre. Det er en skam at det finnes sånne mennesker i verden. Du er så tapper, men herrejesus, hvor mye hadde det kostet mannen å ta vare på / iallefall betale for barnet han har skapt? Du har nå enda tatt alle våkennetter, alt arbeid med lekser og spørsmål. Blir så oppgitt. Det skulle være et valg; betale eller gå i fengsel spør du meg.
Jag håller med dig! Tack snälla för din kommentar. Kram!
Tycker du skriver bra, men ändå inte för privat, ser inget konstigt med att du skrivit det du skrivit och jag förstår din frustration och jag kan inte heller förstå hur man kan strunta i sitt barn och välja bort det för annat, jag är ju själv i samma situation.
Barnet har ju alltid rätt till sina föräldrar, men vill dom inte ha kontakt med barnet så kan man inget göra åt det, man kan ju inte stämma andre föräldern för att de inte tar ansvar, tyvärr skulle jag vilja säga, för jag kan inte fatta hur i hela fridens namn man kan vara så oerhört känslokall?!
Vet inte ens om du har rätt till underhåll från sverige om inte ni är skrivna här? (inte för att pengar har någon betydelse)
Det viktiga är att man ändå är ärlig mot barnet även om man kanske får skippa detaljerna.
Möta barnet utan att lägga över sin ilska och sorg i förklaringarna, utan tala om att han är annorlunda, och inte som de vanliga papporna.
Tack och lov så har inte hon några band till honom så egentligen är det inte förlusten av just honom som är den jobbiga för henne, utan det är nog mer funderingar över varför han inte finns med. (viktigt också att förstå att det inte är pga barnet, då det lätt kan bli att de söker fel hos sig själv för att finna svar)
Jag avundas dig inte denna situation, och jag vet ju att jag har precis samma sak att vänta när min tjej kommer i hennes ålder, men här har jag bilder framme på honom och hans föräldrar och hans föräldrar och hon säger på dagis vad hennes pappa heter och vart han bor men att de inte ses, och för henne är det i nuläget inte sån jättegrej, men en dag kommer hon vilja ha svar.
Skickar en stor kram till dig, och jag hoppas att människan läser detta inlägg och verkligen tar sig en funderare.
Inte bara det att han går miste om sitt eget kött och blod, han går faktiskt miste om en helt fantastisk tjej, som vem som helst skulle vara stolt över att ha nära i sitt liv! tiden rinner iväg, och den kommer han aldrig kunna ta tillbaka, så det är nog dags för honom och hans familj att inse fakta, gräva ner stridsyxan och ta sitt ansvar! För det är ingen uppoffring, det är faktiskt en gåva som dom kan få, om dom bara vill.
Jag tycker inte att du ska behöva jaga någon som han. Jag tycker inte att han ens förtjänar att kallas p**pa.
I övrigt… du funderar inte på att skaffa lösen till bloggen?
Bra lösning när vissa blir större och större…
kram på dig!
Hej!
Jag vet inte om det är rätt eller fel att skriva som du gjort, men jag förstår att du gör det. Jag förstår vilken jävla frustration du bär på och hur ofattbart du tycker att deras beteende är. För det är he,t jävla ofattbart. Och att säga att "han" är för ung för ansvaret när du själv var så ung??? Man kan ju fundera över det "jämställda" samhället som anses borde råda när du råkat ut för två såna män.
Men du är i alla fall helt grym och dina barn är så fantastiska! Fortsätt kämpa och fortsätt njuta! Det är ju också så att det bara är den som kämpar som får njuta!
KRAM!
Förstår inte heller hur man kan vara så okänslig. Hade han stuckit redan innan barnet fötts kunde man tänkt att han inte förstod vad han missade, men det borde han ju ha insett under den tid han faktiskt fanns där. Kände han att han inte var mogen ansvaret kunde han väl ändå funnits som en "rolig farbror" som tog med till lekplats, cirkus osv. Dig hade det inte hjälpt mycket, men barnet. Eller haft barnet varannan helg eller så? Förstår inte heller hans familj. De tycker väl att de får ta hans parti, men hade jag varit de hade jag sagt "okej, om du inte vill träffa ditt barn kan jag inte göra något åt det, men JAG tänker fortsätta träffa barnet!". Sedan vet ju inte vi läsare (inte du heller kanske?) varför han/de gör som de gör, men nej, jag kan inte förstå det alls…
Skickar i alla fall massor med styrka till dig och dina fina barn!
Jag blev bara tvungen att säga något till dig för jag tycker att du verkar vara en helt fantastisk mamma!Kämpa på för det som har hänt är inte OK!Kramar i massor!
Tack snälla för kommentaren. KRAM!
Du har gjort allt i din makt och jag hoppas dina barn förstår det. Du verkar vara en underbar mamma, fortsätt med det. Kramar
Ååå vad lust jag har att ge dig en stor kram! Du är verkligen en supermamma och en stor inspirationskälla för många, i alla fall för mig 🙂 Du är otroligt vacker och dina barn är såååå lika sin fina mamma. Alla ni 3 är så fina och ni verkar så lyckliga. Det är så kul och få se bitar ifrån erat härliga liv i Spanien ska du veta. Hoppas du kommer att blogga 4-ever 🙂
Dina barn kommer bara vara glada i framtiden över att de hade/har just dig som mamma och det fina livet du gav dom. De kommer vara väldigt tacksamma 🙂
Nu när du vet hur mycket du gjort och inget hjälpt. Varför fortsätta när inget händer?! Jag tycker att du ska lägga ner all tid och energi som detta tar, luta dig tillbaka och njuta av barnen och det liv du lever. Du kan ALDRIG ändra andras beteende, oavsett hur mycket du. Det är ALLTID pappans val, om han vill finnas där eller inte. Han har gjort sitt val och tyvärr är det barnet som får lida för det. Det enda du kan göra nu, är att stötta barnet, trösta barnet, finnas där med kramar och kärlek. Det du inte ska göra, är att ursäkta hans beteende för barnet!! Du får säga sanningen, att nu inte vet varför han gör såhär.
Sen personligen anser jag ju att en helt frånvarande förälder är bättre än en förälder som dyker upp och sviker gång på gång på gång….
Kram till er alla tre!
Men jag vet en sak, och det är att du är stark. Känner du att du vill ta tag i det här så tycker jag absolut att du ska göra det! Det är inte alltid lätt att "finna" rättvisan på något sätt, men det minska man kan göra är att ta ansvar. Kan man vara vuxen nog att ha sex, då är man också vuxen nog att ta ansvar över konsekvenserna.
Jag blir ledsen för barnets skull – och din, såklart, men jag blir också ledsen över en kommentar..
"Du måste släppa taget och du kan välja att inte leva resten av ditt liv i bitterhet mot dem…"
Om det vore så enkelt..!!
Är inte i samma sits som dig, men den sk pappan utsatte dottern för sexuella övergrepp och det är INTE OKEJ!! Svårt att INTE känna bitterhet mot en sån varelse! Likadant för dig – han har förstört chansen för barnet att ha någon form av relation till sin pappa.
Tur att dina barn har en sån underbar mamma iaf! Stå på dig! Kram
Tur att dina fina barn har en grym mamma! Kämpa på!
Det är klart Denize inte kan tvinga på dessa idioter deras barn och barnbarn,men man kanske borde ta sitt ansvar när det gäller den ekonomiska biten!!
Det tycker jag är det minsta man kan begära.
En farmor som stänger av telefonen,finner inte ord..
Det kan ju ha varit faster eller farbror, vad vet jag?
SKITSTÖVLAR!!
Sen nästa snubbe Mr A Wieee!!! Nitlott nummer två.
Vem faan är otrogen när flickvännen är gravid? Jo A.
Underbart och med sitt ex..Som nu dessutom skaffat sittt tredje barn. Med ny tjej..Åh Denize skulle kunna skriva en roman men skiter i det..
Du är bra . Pappor och farföräldrar kommer alltid få leva med sin skam!USCH!!!
Dra ett sträck lämna all skit bakom dig och gå vidare..Dina barn är värda dig ingen annan!
Kram Lotta
Ja.. vad gör man.? Jag hade nog frågat mig själv om jag hade velat ha kontakt. jag hade nog gett upp kontaktgrejen, jag tycker inte blod är tjockare än vatten. så småningom kanske det kommer in en man i bilden som blir hens pappa resten av livet, och det kan ju va bättre än en som sviker, lovord som bryts och allt va det kan innebära. men hens pappa är nog skyldig att betala underhåll, och jag hade nog drivit den processen längre an att få den fysiska kontakten. Kanske för att han skulle få bli påmind 1gång i månaden, närdet svider te i plånboken om hans val eller helt enkelt för att lagen säger så. Men jag skulle nog sköta allt så proffsigt som möjligt, om.du förstår hur jag menar.Det är svårt att säga hur man ska göra i sånna här situationer, det är ju bara du som vet vad som är bäst för er. Att prata med din advokat är väl en bra väg att gå. Oj vad rörigt drt blev, jag hoppas du ändå förstår. lycka till!
Usch, jag blir så ledsen för E’s skull. En förälder har ingen rätt till sitt barn, men ett barn har ALLTID rätt till sina föräldrar. Nu ska jag inte säga att jag känner personen i fråga, men jag vet vem det handlar om då vi bor väldigt nära varandra. Trots att jag inte känner personen skulle jag bara vilja ruska tag i honom och fråga hur han tänker, hur man kan göra så mot ett barn – sitt EGET barn.
Jag tycker du gör helt rätt i att gå vidare med detta. Det handlar ju inte om någon hämnd eller att DU vill ha något, det handlar ju faktiskt om ett barn ni båda varit delaktiga i att skapa. Man är förälder på heltid, inte bara när det passar en själv….
Jag förstår verkligen att du skulle vilja det. Du har i alla fall helt rätt i vad du säger, detta är inte något JAG vill, det är barnets rättigheter helt enkelt.
Du är en av de mest starkaste människor jag "känner"! Du är en tjej, kvinna och mamma att se upp till och du ger så otroligt mycket gläde, verklighet och känslor genom din blogg och det är alltid lika kul att kika in hos dig och se vad ni gör, se den ärliga människa som ger och ger. Önskar att du kunde få något tillbaka, någon annat är ovärderlig kärlek från dina barn, det förtjänar du! Tänker på dej!!
Det är till 21, men ja.
Om barnet fortfarande går i skolan, ja.
Du är så stark Denise. Min systers kille har varit med om samma sak men där var det tvärtom, då mamman "gömde" sig med barnet . Han gick till soc och tog upp det i familjerätten.
Du kanske helt enkelt får gå vidare och tala om hur det är för E. Det klarar du !!! Fortsätt med det du gör .. Stor stor kram
Underhållsbidraget kan du ju få från Försäkringskassan så kräver de i sin tur in det från Pappan. Det kan han inte komma undan.
Lycka till med allt!
Hej Denize!
Känner så med dig i det du skriver i detta inlägg. Sitter själv med en son i samma ålder som din. Pappan insisterade på att det var dags för ett barn, men sen plötsligt ångrade han sig när bf närmade sig. Sen dess är han fram o tillbaka. Vilket är tufft för både barnet o mig. Är ensamstående på heltid utan någon avlastning, förutom dagiset. Känns helt sjukt hur en människa kan känna att den inte vill ha kontakt med sitt eget barn. Min son är ju det absolut bästa som finns! Även om det dyker upp situationer som är tuffa för en ensamstående så kommer vi att klara det galant, det handlar om viljan. Ibland bryter man ihop och sen tar man sig upp igen! Kram till dig och dina fina barn! 🙂
Bokstavligt talat är det för j–vligt! Att man bara kan gå i från sitt ansvar utan att få ett straff för det. Barnet som blir lämnat får leva med ett straff resten av sitt liv, frågan VARFÖR! Varför duger inte jag, varför vill inte min ena förälder ha med mig att göra osv. Jag har själv gått igenom detta under 20 år. Ibörjan var frågorna inte så ihärdiga men ju äldre mitt barn blev ju mer kom frågorna och tankarna varför inte hon dög. Hur förklarar man det för ett barn? Det är omöjligt. Jag gjorde allt i min makt att få til len relation eller rättare sagt kämpade för hennes rätt att ha båda sina föräldrar men tyvärr i total motvind. Jag gick till och med til ladvokat för hennes rättigheter men utan succe. Jag gjorde ALLT! Idag 23 år senare har den andra parten för att rädda sig själv byggt upp en story som det inte finns nån sanning i. Endast för att mota sin egen ågeren och klara att överleva. Jag är häxan osv. så fruktansvärt vidrigt! Det han inte tänkt på är min dotters egna upplevelser med honom det få gånger hon fick träffa. Det möten som alltid slutade i tårar för pappa var inte snäll. Gång på gång. hur kunde den storyn bli till att jag var häxan i det hela undrar man? Jag tröstar mig med att han är sjuk, det är ett försvar för at torka leva med skulden att inte ha tagit sitt ansvar. nånstans måste han lägga den för at torka vidare och det blev på mig. Min dotter är vuxen i dag och har klarat sig galant och själv genom egenupplevda möten valt att inse att hon har bara 1 förälder. Hon har avsagt sig den andra delen och förlikat sig med det för det kostade alldeles för mycket att försöka och försöka. Jag har ryggen fri och har gjort allt i min makt att få till det för hennes skull och mer kan man inte göra. Jag tycker synd om honom för jag vet att detta måste äta sig innifrån och ut på honom i resten av hans liv. alla det gånger han kompisar spottade efter mig på stan osv är glömt. Jag tog mitt ansvar och min dotter växte upp och blev den hon är idag. En stark helt underbar tjej och det går att leva utan den ena föräldern om än det borde vara straff på det. Straff för alla det år min dotter mådde dåligt och undrade varför hon inte dög, FY!!!! Men ångesten att inte funnits till, inte tagit ansvaret över det man gjort satt ett barn till världen, det är nog den värsta böld man kan leva med inom sig och den kommer alltid finnas däär så länge han lever tror jag. Kanske är det ett straff nog?
Som svar till Johanna: Jag har hört att bidragsförskott endast betalas ut om man bor i Sverige. Vet dock inte om det stämmer. Hoppas att det löser sig med allt, trist när en förälder inte vill vara förälder 🙁
Du gör helt rätt tycker jag. Du har gjort allt du kunnat och gör allt du kan för barnet ska få ha lite kontakt med sin pappa eller i alla fall veta något om honom.
folk är inte kloka helt enkelt. kalla hårda och underliga.
Och du verkar vara en strålande mamma. En klar vinstlott ur barnens perspektiv.
Usch, vad jobbigt! Är själv ett barn ur ett liknande ursprung. Vart var släkten på min "fars" sida? Varför hälsade de aldrig på, varför fick jag alltid pendla? (Bodde i Karlstad, de i Dalarna och Stockholm) Varför ville de inte se mitt rum, se min skola, mina teckningar, min koja etc ? VARFÖR RINGDE DE INTE ENS!?
Min "pappa" kontaktade advokat och försökte få vårdnaden om mig via brev efter flera år av tystnad, men inte ett enda födelsedagskort eller julkort kom i brevlådan. Han ringde när jag fyllde 10 år och sedan ringde en av hans "vänner" och berättade om önskad kontakt – veckan innan jag fyllde 22.
Vi sågs på min storebrorsbror begravning när jag var 15 och allt han sa var "sköt dig".
Mamma snackade aldrig "skit" om honom, tills då när jag var 22 – då jag var vuxen. Då fick hon panik. Vilket är förståeligt.
Blodsband betyder ingenting för mig, hur annars skulle då far,faster,farmor, kusiner etc försumma ett BARN som de visste växte upp fattigt. De finns inte för mig, så som de aldrig fanns för mig. Jätte trist, hur ska man liksom förklara det för mina egna barn? Visst har jag funderat på att söka upp dem och ställa dem mot väggen, men samtidigt undrar jag vad de skulle ge? Egentligen. Bara ta massa energi, känner jag på mig. Jag undrade mycket vad jag gjort för fel, men senare insåg jag själv att jag aldrig gjort något. Det var inte mig de var dem. Det om något är jätte viktigt att du förmedlar till dina barn!
När man inser att vuxna människor vänder ett barn ryggen så inser man vilken kaliber dessa människor är – och jag är nu glad för min egen skull så som min mammas att det inte finns någon kontakt – för vilken kontakt skulle det ha varit om det bara var ensidigt?
De är de som missade min barndom, de som missar mina barns barndom. De är de som kommer sitta ensamma på hemmet sedan. Själv så har jag två fina barn som jag får se växa upp och det är allt som egentligen räknas.
Hoppas det lättar för er!
Tack för din kommentar. Jag är så rädd för just det, att hon ska behöva undra om det är hennes fel, vad det är för fel på henne. Men någon dag kommer hon ju veta hur det egentligen ligger till och att felet ligger hos dom, inte hos henne.
Du verkar va en sån stark person Denize! Du är en person att se upp till! & dina barn borde va stolta att få ha dej som mamma, vilket jag kan slå vad om att dom är! 🙂 Även om vi bloggläsare inte ens egentligen vet lite om dej så är det många som ser upp till dej! Jag hoppas alt löser sej för dej & dina fina barn!
Tack så jättemycket för de fina orden!
Jag är helt och hållet på "din sida" och älskar din blogg massvis! Och jag har tyckt att den där sidan verkar riktigt ordentligt konstig länge. Men, det måste samtidigt vara otroligt jobbigt för dom som det är nu också. Bestämmer dom sig för att glömma, gå vidare, inte vara en del av det.. Då vill man nog inte bli påmind.. Det blir för jobbigt och svårt att gå vidare då, kan tänka mig att det är därför dom inte vill ha minsta lilla kontakt. Konstigt är det, men det kan inte vara lätt att se sitt kött och blod, ha LITE kontakt, och sen inget mer..
Men ni klarar er ur alla jobbiga stunder som alltid, på nåt sätt finner du rätt sätt <3
Hej Denize!
Blir så ledsen av att läsa detta. Förstår verkligen inte hur någon kan bara glömma bort sitt egna barn?! Ens egna kött och blod som du själv säger! Men du är otroligt stark och en underbar förebild/mamma till dina barn! Ni 3 förtjänar det absolut bästa! Stå på dig och lycka till med allting! Även fastän jag själv inte är en mamma, så blir jag så inspererad av dig och hur du aldrig ger upp och alltid ser allt från en positiv synvinkel! Behövs fler som du!
Kram på dig! Hoppas du kommer till Barcelona någon gång så kanske vi kan ses! 🙂
Hej Denize! Har själv växt upp med att träffa pappa varannan helg och jag tror att han kände sig tvingad till det. Han var elak och hemsk mot mig. När jag läser det du skriver så kan jag inte låta bli att tänka att det förmodligen är mycket bättre för Emilia om hon slipper träffa honom alls.
Bara dom som vill vara ens föräldrar kan vara bra föräldrar. Och dåliga föräldrar klarar man sig bäst utan. Tror det är bra om du helt enkelt berättar för henne att barn så lätt kan tro att saker är deras fel fast det inte alls är det. Och gör klart för henne att problemet är han själv att han inte klarar av att vara pappa. Att det inte har något som helst med henne att göra. Han skulle inte kunna vara pappa till någon.
Lilla skruttan. Hon har iallafall en jättebra mamma, som bryr sig om henne. Det är inte alla barn som ens har en bra förälder.
Kram till din lilla fina familj!
Åh – du är sååååå stark Denize!! Du är en GRYM mamma och ger dina barn allt dom kan få, synd bara att inte pappan förstår att han är skyldig sin son/dotter det också!!! Hoppas allt går bra för dig och att du får "rätt" 🙂 kraaaaam
Jag var 9 när jag själv fick välja av soc om jag ville bo hos min "pappa" varannan helg. Nu är det många andra faktorer och händelser som varit också under barndom med misshandel, droger, poilser etc som gjorde saken också. Men det som sårar mig mest var "de andra" såsom ex farmor. Min pappa var svarta fåret och när min bror togs under släktens vingar, men när han dog så var det som om jag också försvann.
Släkten hade ju varit en del, även om den inte var stor, av mitt liv – såpass att jag mindes dem etc (du kanske fattar?) så i mitt fall kanske jag hade mått bäst av att att allt stängdes av när jag var mycket mindre – att inte veta vilka dessa "männiksor" var, eller hur man nu ska förklara.
du menar att han inte betalat ett skit? en fråga då, vf har inte fkassan agerat? kronkalle borde ju ha dykt upp då? Vet min väninna fick ensam vårdnad, han vägrade betala, fick en prick till slut pga.
annars så sitter jag med hakan långt nere, hur fungerar man om man inte ens vill veta vad som sker i ens barns liv? eller i ens barnbarns? hur kan man bara fortsätta leva sitt liv utan att ens försöka få veta ?
Du har gjort det du kunnat, h*n blir äldre och kommer att försöka själv ta reda på saker , sanningen kommer komma fram, den kommer göra ont självklart, men med en mamma som dig vid sin sida så kommer h*n att klara det.
Jag har vart igenom exakt detsamma. Jag har uppfostrat & varit där för min son ensam jämt. Att jag tog kontakt med hans pappa när han var tio år har egentligen medfört större besvikelse för min son. För han var så över sig & stolt över vår son, men sedan glömde han bort allt….
Hade jag vart dig hade jag bara struntat i den där pappan, jag tycker jag kan läsa att du bara kommer få flera & förmodligen ledsna frågor om hon får ett hopp om en pappa i sitt liv.
Min son hade också frågor därför tog jag kontakt, men idag ser jag att de frågor jag inte hade svar på var lättare att besvara än -Varför bryr sig pappa bara om sina fyra barn i Sverige. Han skiter i mig.
Jag tycker det är hemskt att se sorgen i ögonen på min nu 22 år gamla son, när han säger att "pappa glömde min födelsedag i år igen", eller "han ringer aldrig tillbaka" "svarar aldrig" osv osv
Massa styrka från en som vet hur tungt det är & hur ansvarig man känner sig för barnens undran & saknad av det dom inte vet vad egentligen är….
Tusen styrkekramar till dig och dina små guldklimpar! Din blogg är fantastisk och jag gillar verkligen att ta del av er vardag med alla fantastiska bilder du tar! Kraaaaam
Starka människa! Jag försöker vara lika stark som du och särskilt för min dotter. Hon bli 10 i år. Hon har inte haft kontakt med sin pappa på flera år, då han kommit och gått och svikit mig/oss så grymt många gånger. Och nu har hon haft en låtsaspappa som varit där för henne. Han är allt för henne. Men innan jul så kom det ett brev på posten. Och det var från hennes biologiska pappa. Och vi bor ungefär 20 mil ifrån honom nu. Och han ville ha brevkontakt med henne så de kunde fråga varandra en massa frågor. Jag blev knäckt inombords. Moa blev så förvirrad. Hon tycker just nu att det är så konstigt att han skriver till henne. De har skrivit lite till varandra. Men det senaste brevet vägrar hon svara på. Och jag får stötta henne. Hon tycker det är så konstigt att han skriver nu. Hon har ju fyllt år så många gånger. Varför har hon inte fått paket. Varför har han glömt henne. Hon är en väldigt kluven tjej just nu. Och förvirrad. Det är knappt hon kommer ihåg honom. Och nu går man och tänker på vad som kommer hända eftersom hon inte vill svara på brevet. Om han kommer kontakta mig och fråga om det är jag som stoppar henne. Men det skulle jag aldrig göra. Men det kommer aldrig kunna bli nått normalt umgänge som varannan helg grej. Vi bor på så olika platser. Moa vill inte åka dit heller. Men med underhållsbidraget, jag vet inte om han betalar in men jag får från försäkringskassan iaf den delen som jag är berättigad till. Men DU har rätt till det så pratar med försäkringskassan vilket inte är lätt heller.
Kämpa på för dina små!!! Kram Emilia!
Jag vill bara lämna ett par varma ord; du är sjukt bra!