I väntan på ljusare dagar
Publicerad,
God eftermiddag fina ni. Sitter här helt utmattad, även fast det är långt till kvällen. Jag försöker hålla humöret uppe men när jag väl lät alla känslor och tankar komma upp över ytan så är det svårt att dränka allt igen. Jag tänker positivt, inser hur mycket jag har framför mig, sådant som jag är så tacksam för. Jag kommer inte låta alla dessa gamla minnen trycka ned mig. Inte nu, inte igen. Jag har kommit så långt, VI har kommit så långt. Jag är stolt över två vackra och friska barn som bor under mitt tak, jag älskar dom så mycket så orden inte ens räcker till. Jag behöver bara titta på dom så vet jag att jag har lyckats. Det kommer ljusare dagar snart.
Idag har jag i alla fall tagit tag i jobbiga saker men det känns skönt att det är gjort. En början till att få ett avslut på saker och ting så jag kan gå vidare. Igen.
Emilia var trött över rasten här hemma men ville ändå gå tillbaka till plugget. Hennes bästis var dock inte där idag och det hade blivit drama ute på gården. Det lilla gänget som hon brukar hänga med blev arga för att Emilia skulle leka med en annan tjej och sedan blev den tjejen mobbad och allt slutade i tårar. Kaos. Småtjejer kan vara så elaka, jag minns det själv från när jag var liten. Och whyyy har brudar i miniformat så svårt för att leka tre? Det blir alltid någon som är lite utanför.
Emilia blir nervös när barnen blir osams ute på gården. Hon önskar att alla bara skulle kunna leka tillsammans och att vissa skulle få slippa bli arga när hon vill umgås med någon som inte ”passar in” i deras lilla gäng.
Anyway, skulle bara kika in lite snabbt för att säga hej men det blev visst ett allt-och-inget-inlägg. Det brukar ju bli så när tankarna flyger omkring i huvudet och jag väl sätter igång och skriver. Rörigt men ärligt.
om de andra tjejerna i gänget tänkte mer som Emilia hade det varit grymt! sånt tjafs är ju så onödigt :/
Du har verkligen uppfostrat en underbar liten flicka! Tänk om alla kunde lyckas så bra då skulle mobbning försvinna helt..
Hej! Jag har ännu inga barn i den åldern men fasar för just den här typen av konflikter. Hur bemöter du Emilia när hon kommer hem och berättar sådant här? Att lyssna är ju förstås en bra början, men vad säger man liksom?
Tack för en sjukt inspirerande blogg!
Ja, man får lyssna och se hur hon tänker och resonerar. Hon blir ledsen när andra blir mobbade, men leker ändå med vem och vilka hon vill. Oavsett vad andra tycker. Och det är väl ungefär det jag säger, att hon inte ska strunta i att leka med någon bara för att andra är elaka mot det barnet. Man får stå för det man känner och tycker och visa att mobbing INTE är ok. Men Emilia är även blyg och nervös av sig, så hon är inte den som vågar säga ifrån… hon blir mest ledsen och vill fly från hela situationen.