Till er alla
Publicerad,
Jag vill börja med att tacka er, för att ni läser, lämnar fina rader efter er och håller tummar för en vändning snart. Jag är inte alltid bäst på att svara på kommentarer, men ni har förmågan att röra och värma mig enda in i själen. Människor som jag aldrig träffat, som jag inte känner, men ändå tittar in här och lägger ned tid på mig/oss om dagarna. Det är häftigt, era ord är en del av mitt liv. Något som man är van vid. Tack till er ALLA!
Sedan vill jag tacka mina närstående (här också), dom som faktiskt känner mig. Under den här svåra perioden så har jag märkt vilka som verkligen finns där. Jag håller hårt i er, fina människor. Vad vore jag utan er?
Jag vet att det är många som undrar, som är nyfikna och vill ha koll på vad som händer i vårt liv. Det finns mycket som jag inte vill skriva om i dagsläget, mina barns innersta känslor till exempel. Jag kan blotta mig själv till viss del, detta är ju ändå min blogg. Men utöver det så håller jag vissa saker för mig själv. Just nu.
Detta med Sverige är tufft, för hela min familj. Men det är ingen självisk akt. Jag har skrivit tidigare att det är något som måste göras – och så är det. Jag kan inte göra på något annat sätt.
Jag har levt här för barnens skull på senaste tiden och skulle kunna bo kvar tills dagen jag dog – om det krävdes för dom. Men livet är inte helt okomplicerat, ibland dyker saker upp som måste skötas och det är inget jag kan blunda för. Det finns en mening med allt, alltid. Hur saker än blir i framtiden så kommer allt lösa sig till det bästa.
Jag kan hata mig själv hela dagarna för att jag måste göra detta, jag kan klandra mig själv och spy galla över skorna jag vandrar i. Men det hjälper inte, jag måste bara bita i det sura äpplet och inse att det är såhär det är att leva.
Det blir inte alltid som man ville eller som man planerade.
Sist jag var i Sverige så längtade jag tillbaka lite, det skrev jag. Men jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att rycka upp allt och faktiskt åka tillbaka. Inte nu. Inte en chans. Barnen har alltid gått först och oavsett hur jag själv har känt så har jag andats in deras lycka och levt på det. Sett på livet och tillvaron med positiva ögon och alltid hittat saker att vara glad för.
Jag skulle ta det här året, stanna, låta Elian gå i skolan och lära sig mer av språket. Sedan hade vi kunnat röra på oss någon annanstans senare i livet. Men nu, det kändes inte rätt nu… och det gör det inte heller idag.
Men sedan, bara några dagar efter Sverigeresan, så dök saker upp. Livsviktiga saker. Och hela världen vändes upp och ned, livet tog en ordentlig vändning. Och nu är det som det är.
Jag förstår att det är svårt för utomstående att förstå när jag inte vill skriva ut alla dessa privata anledningar. Men jag har ju faktiskt ingen plikt att göra det, jag har svårt att prata med dom som känner mig bäst om allt till och med. Så ni får bara stå ut med det jag vill och kan dela med mig av. Tillsvidare.
Som sagt, du får gnälla hur mkt du vill, vi förstår att det är något riktigt jobbigt du går igenom och beslutet var ganska plötsligt.
Du ska inte heller känna tvång att dela med dig av information som är privat för dig som inte du vill att alla ska veta.
Dela med dig av det du känner dig bekväm med, och vi är många här som stöttar dig fast du inte känner oss och vi inte känner dig mer än genom din blogg.
åh. klart att du inte har någon skyldighet att berätta varför ni måste bryta upp ert spanien. du gör det som är bäst för er i det långa loppet. jag kan tänka mig att det kommer kännas otroligt ledsamt och svårt för din fina tjej men barn anpassar sig ju samtidigt så bra. jag håller tummarna för att hon får börja i en bra skola i Sverige och fortsätta vara den starka tjej hon blivit (tack vare dig!).
jag hejar på er! ♥
Skickar styrkekramar. Ni kommer att klara det här!❤
Finaste du!
Jag är övertygad om att långt därframme finns ljuset som klarnar upp er situation – på ett eller annat sätt.
Kram
Du har verkligen ingen plikt att skriva ut det du inte vill. Du får gnälla hur mycket du vill dessutom. Det är din blogg och vi som väljer att läsa. Jag hoppas verkligen det vänder för dig snart och uppförsbacken blir nedförsbacke, motvind blir medvind. Det är ni så värda!
Livet blir långt ifrån alltid som vi har tänkt oss. Vi får handskas så gott vi kan med det som sker. Människor som står kvar och stöttar också då vi själva inte vet vad vi behöver hjälp med och hur – är så oerhört värdefulla. Det låter som att du har det Denize!
Var sak har sin tid – det tror jag är viktigt för oss bloggare att vara medvetna om. Särskilt när vi är mer sköra än vanligt. Du gör klokt i att inte berätta allt – vare sig om andra eller dig själv. Det skrivna och tryckta ordet står alltid kvar. Men när den tiden kommer då vi vill och kan dela med oss, kan ord och erfarenheter bli till tröst och stöd för andra. Ingen av oss är någon supermänniska. Jag tror att vi behöver visa oss för varandra som de vanliga människor vi är…
Önskar dig allt gott i den fas du befinner dig just nu. Hoppas att du får den styrka och kraft du behöver om människor omkring dig! /Elisabet
Jag är en av de som inte känner dig men läst din blogg i många år och beundrar ditt mod och din klokhet.
Oavsett vad som pågår i ert liv förstår jag att det är svårt men hoppas att du vågar lita på dig själv att de beslut du fattar är de bästa och klokaste!
Och det blir inte lättare att bryta upp när barnen blir äldre…
Önskar dig och dina nära det bästa!
Hoppas allt löser sig tillslut. Det du väljer att göra är säkert det rätta i slutändan! Kram på er
Har följt dej ett långt tag och du har gett mig mycket kämpaglöd, trots att jag inte känner dej.Mitt liv blev svart för 4 mån sedan av något jag hållit för mig själv och inte bloggat om, bara mina nära och kära vet. Men jag liksom du vet att det finns en väg ut, kanske inte rak och enkel men den finns. Stort lycka till med vad du än beslutar dej för!
tycker det räcker med att ni genomgår en resa som tar på krafterna. Anledningen ska väl inte spela någon roll för oss utomstående .
vem vet det kanske kommer en dag när du kan,vill,känner för att dela med dig,
och kommer inte den dagen så är det helt o hållet ok !
varför ska man berätta allt i sin blogg, blotta allt?
tycker du berättar otroligt mycket ändå
som sagt vi hejar på er !!
Har läst din blogg i flera år och har alltid tyckt om den för att du verkar vara så stark och klok. Men framförallt för den kärlek du visar för dina barn. Just att de ALLTID verkar komma först.
Att jag själv skulle befinna mig i en liknande situation som dig, ensamstående med en pappa som är helt frånvarande för min nu 6 månaders gamla bebis hade jag aldrig trott. Men det är så livet är. Oberäkneligt. Men det har varit skönt att ha dig som inspirationskälla och kunna läsa din blogg. Det har verkligen stöttat i stunder som varit tunga.
Nu verkar det som att du går igenom en tuff period, och jag respekterar fullt ut att du inte vill skriva om ditt privatliv här. Det är ju privat.
Därför vill jag bara skicka några ord, och hoppas att det blir bättre, på något sätt snart.
Du är stark! Och dina barn kan var stolta över dig. Kramar
Lycka till och hoppas allt blir bra för din lilla familj, kramar!