Det starka bandet
Publicerad,
Att vara tre år.
Att nyvaken, klicka igång mammas webcam på datorn och dra igång ett långt minspel och skratta åt sin egen bild. En efter en.
Att ägna timmar åt att skratta åt pruttar och bajs. Det kan vara bland det roligaste som finns i livet just nu. Om han hör en prutt eller bara ordet bajs så kan han vika sig dubbelt av ett skrattanfall som tar lång tid att komma över.
Att tackla varenda dag med de största humörsvängningarna en människa kan uppleva. Att ena sekunden tjuta av skratt, för att nästa skrika sig röd i ansiktet, kasta sig på backen och sedan kliva upp igen och skratta. Känslorna och humöret stiger för att sedan krascha på en sekund (puuuuh).
Att tro att man är familjens lilla bas, som faktiskt vet bäst, kan allt och gärna vill styra och ställa in i det minsta (och man själv vill säga att hördududuuuu du är en tvärhand hög, so get over yourself).
Att ändå vara så liten men så stor i känslor. Han kryper gärna upp i famnen och är generös med pussar och kramar. Alltid, oavsett tid på dygnet. Ah, vilken värme och kärlek en sådan liten människa kan ge.
Att ha så många frågor, varje dag, hela dagarna. Han kan lyssna på när jag pratar med Emilia eller andra människor och han suger åt sig meningarna för att efteråt fråga ”vad betyder det ordet?”, ”och det och det och det”. Att vara så nyfiken på världen och livet runtomkring. Som en svamp vill han suga åt sig allt som finns och veta vad allt betyder och innebär och hur det funkar.
Att använda fantasin på en riktig deluxe nivå. Att blanda tre olika språk, till sitt eget lilla språk. Att leka lekar som man fascineras över. Att han skapar så häftiga bilder och scenarion i sina tankar och lever ut allt i sin lek.
Ibland kan det ta tid för honom att komma igång, han kan gärna vilja ha en lekkompis eller sällskap. Men när han väl kommer igång, då är det svårt att slita honom ifrån fantasivärlden.
Att vara tre år. Att ha en treåring i hemmet. Som förälder kan det vara det jävligaste som finns, man kan vilja slå skallen i bitar… men det är ändå så fantastiskt… när han sover. Nej, nu skojar jag. Givetvis är barn alltid så jäkla fina och harmoniska när dom sover. Men även på dagtid, så är såå många timmar fantastiska. Jag försöker tänka att det inte är lätt för honom heller med en trotsperiod, att bli omtumlad inombords av alla känslor som man kanske inte riktigt förstår sig på, så man tar sig igenom de svåra minuterna och timmarna, andas och räknar till tio (tusen).
Elian, min treåring, är en riktig drivkraft i vardagen då han spenderar i stort sett all sin tid med mig. Jag kan analysera alla våra konversationer och skratta åt dom i efterhand. Hans tankar är underbara, hans ödmjuka och kärleksfulla sida är bland det bästa jag vet och varenda kväll lägger jag mig och känner en enorm stolthet (över båda mina barn såklart).
Min treåring, som om bara några månader fyller fyra. Det är helt galet. Jag kallar honom fortfarande för min lilla bebis, min godisbebis, som jag alltid har sagt. Han säger inte ifrån, men jag gissar att han lär sätta stopp för detta när han tar hem sina kompisar och jag drar upp honom i min famn, pussar på honom och tjuter ”jag ääääälskar dig min godisbebis”.
Min dotter fyller 18 om ett par månader o hon är fortfarande min bebis. Dock är det inget jag säger till henne längre, mer än någon enstaka gång, men hon kommer alltid vara det i hjärtat. 🙂
Alla åldrar har väl sin charm, kan tänkas, men just treårsåldern är speciell alltså. Det är så häftigt med humöret tycker jag – att gå från vrålförbannad till glad och som att man aldrig nånsin haft några bekymmer är rätt beundransvärt. Tänk om man kunde skaka av sig allt lika lätt själv? 🙂
Jag kallar förresten också min treåring för bebis, men nu har han börjat protestera. "Nej mamma, jag är inte din bebis längre, du får fråga en annan mamma om du kan få hennes bebis för jag är stor nu!" säger han 😛
gud va underbart det låter !!!! <3