Att prata om känslor
Men hur som helst. Med tanke på att jag bloggar om mina barn så är jag försiktig med att inte ”hänga ut dom” på fel sätt, jag skriver inte alldeles för privata saker om dom – jag tycker att jag håller mig rätt bra på den fronten. Även om jag erkänner att dom är jobbiga osv, så är det ju inget elakt menat – det ÄR ju bara så. Alla barn upplevs som jobbiga ibland.
Jag har bara funderat på varför man är så rädd för att skriva om saker som upplevs som jobbiga. Hela världen har väl inte med det att göra såklart men ändå. Det är som om det är tabu att prata om svåra tider eller erkänna att man har gått igenom något traumatiskt. Då tycker man bara synd om sig själv och ser sig själv som ett offer.
Men varför är det så? Tänk om fler vågade öppna sig och erkänna djupa känslor.
När jag var en nybliven tonåring så fick jag genomlida händelser som skulle förändra mitt liv för alltid – och inte till det bättre. Jag gick igenom en mardröm som jag inte ens skulle vilja att mitt värsta fiende skulle behöva gå igenom. Men just där och då så vågade jag inte prata om det.
Jag bar på det i tystnad i veckor-månader innan jag trasslade in mig i lögner och förnekelse och jag var till slut tvungen att berätta för mina föräldrar. Jag skämdes över något som inte var mitt fel men jag kände mig smutsig och dum. När någon till slut visste min hemlighet så var det skönt, jag kände mig inte lika ensam i världen.
Mina föräldrar ville att jag skulle anmäla, berätta, erkänna men jag vågade fortfarande inte. Det kändes som mitt problem, mitt fel, jag var så oerhört rädd. Men med rätt stöd så vågade jag komma fram till slut. Och nu, många år senare, är jag så glad över att jag hade någon att luta mig mot. Jag fick hjälp och idag har jag inga problem med att prata om det med mina nära och kära. Man måste våga prata om saker för att komma över det och lära sig att leva med det.
Det jag vill komma fram till är att jag inte vill uppmana – främst unga tjejer – om att leva i tystnad om saker, att man inte måste hålla det privata privat i alla lägen. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, man är inte sämre för att man inte jämt är lycklig, för att man kanske har gått igenom saker som alla andra inte har, man skall inte skämmas över sina egna känslor. Om man vågar prata och erkänna så finns det alltid en hjälpande hand som kan vägleda en till lycka. Känslor skall inte vara något fult.
Nu säger jag inte att man behöver öppna sig i en öppen blogg som vem som helst kan läsa. Jag själv känner mig inte längre bekväm med att använda bloggen som en slagpåse, men jag är tillräckligt öppen för att kunna säga att ’nä, nu mår jag inte bra – det är svårt’. Jag vill inte att folk skall få uppfattningen om att man måste vara iskall, att allt jämt är privat och att man inte skall erkänna hur det egentligen är. Men däremot har jag en blogg som tusentals människor klickar sig in på och då får jag även tänka mig för. Jag har känslor – extrema sådana. Ibland vill jag dela med mig till er allihop och ibland vill jag bara dela med mig till dom som står mig nära. Huvudsaken är att man inte förnekar något. Sopa inte något under mattan, för det kommer alltid komma fram och slå tillbaka.
Word!!
Väldigt bra skrivet! Blir så inspirerad av dig! Älskar din blogg, hur du skriver och dina bilder är verkligen underbara! <3 Du är en stor inspiration för mig! Fortsätt kämpa och var stark alla har dåliga dagar ibland!
Du har så rätt.. Det är så mkt man inte skriver i bloggen och folk tar en bara ibland för det som skrivs. Jag är också försiktig med vad jag skriver i bloggen, speciellt när det är ang barnen och andra i min närhet. Gillar din blogg! Vi har ju en del gemensamt (jag har ju också 2 barn från 2 olika förhållande vilket inte alltid möts av andra på ett bra sätt, men jag har slutat skämmas för att jag inte lever, enligt andra, i den "perfekta familjen") och jag kommer fortsätta följa din härliga blogg!!
allt bra med dig idag sötnos? 🙂
Fin blogg! 🙂
Mycket bra skrivet! tror att många faktiskt inte vågar prata om jobbiga saker även fast det är det bästa sättet att bearbeta det som hänt.
Du har så rätt!
SÅ bra skrivet! 🙂
vilka otroligt vackra bilder !
Om jag inte vetat hur gammal du är skulle jag ta dig för äldre, för du är mogen klarsynt och mycket duktig på att uttrycka dig på ett behagligt sätt.
Gripande text! Och jag tror ju på det här att sätta ord på känslor och tankar. "Att skriva är ett sätt att tänka".
Och jag tycker du hanterar balansgången mellan det mest privata, det du inte vill skriva om öppet och bloggskrivandet jättebra.
Jag tror du sätter i gång tankar hos många. tack för det!
Kramar
Men så coola bilder.. duktig du är!!
Väldigt bra skrivet. Dock kan jag, av egen erfarenhet, säga att nej, det finns inte alltid en hjälpande/stöttande hand att få om man vågar berätta eller be om hjälp. När jag som trettonåring, efter mycket vånda, lät mina föräldrar veta vad som hade hänt (och då fortfarande hände) mig fick jag inget stöd alls. Flera år senare tog jag mod till mig att prata med psykolog, men fick inte heller då det stöd jag behövde. Först nu, tio år senare, har jag en vän som lyssnar, finns, stöttar. Tio år senare, efter att inte kunnat jobba/plugga pga de spår jag bär på, börjar jag äntligen komma vidare, få det stöd jag hade behövt från början.
Så, oavsett vad det nu var som hände dig, är jag otroligt glad för din skull, att du hade folk som fanns för dig. För jag vet vad det innebär att inte ha det. Är dock inte bitter, bara glad och tacksam över att jag nu har ett stöd, som hjälper mig ta små, små steg framåt:)