Att blogga om storbarnet
Som ni vet så skriver jag inte så detaljerat om Emilia längre. Det började ta emot när hon började skolan och nu känns det mer och mer förbjudet. Jag vill gärna – innerst inne. Det finns så mycket jag vill minnas, knäppa tankar, lustiga frågor, känslor hon har… sådant som jag vill komma ihåg för alltid. Men att ta med så privata saker i bloggen känns inte ok. Hon är alldeles för stor och även om hon säger ”men skriv mer om mig, jag vill vara med i bloggen juuu” så är hon för liten för att förstå innebörden helt och hållet.
Hon hajar att tusentals människor klickar in här dagligen och följer våra liv, men en 7-åring kan knappast förstå vad det egentligen innebär. Även om det känns ok nu så kanske hon ändrar sig senare i livet när hennes privata barndom finns blottat på nätet.
Jag vet att detta är ett laddat ämne, det finns så många som tycker att man är elak och dum i huvudet som skriver om sina barn och ens lägger ut bilder på dom. Så allvarligt tycker jag inte att det är, så länge man inte skriver något som kan påverka barnet negativt i framtiden.
Samtidigt är detta är öppen och personlig blogg. Jag säger när det är bra och jag säger lika mycket när det inte är det.
De senaste veckorna har jag gått och burit på enorma känslor. Det är en jobbig period nu, något jag hoppas är en fas som kommer flyga förbi inom kort.
Jag tyckte att 3-års trotset var förjävligt men detta är nog värre. Nu händer det saker som faktiskt sårar, som tar tag i mammahjärtat och krossar det bit för bit.
Hon är i en jag-hatar-dig-men-älskar-dig ålder och framför allt en jag-vill-ha-allt-men-skiter-i-allt period.
Ibland önskar jag att jag kunde hoppa in i hennes tankar, få grepp om det hela och bara förstå var allt kommer ifrån.
Jag kan känna mig så totalt utbränd, värdelös och maktlös emellanåt. Jag försöker med olika uppfostringsmetoder, bestraffning, belöning, att nonchalera och pedagogiska metoder men allt slår bara tillbaka på helt fel sätt. Det känns som om man har gjort ALLT men inget biter, inget funkar just nu.
Att vara mamma är ett enormt tufft jobb samtidigt som det är det absolut finaste och bästa man kan göra. Mina barn är min mening med livet och jag skulle offra allt för dom, det vet dom – det vet ni.
Men jag måste bara få säga att det är svårt nu.
Testa att lägg typ motsvarande 20 enkronor i en burk. Dessa är till Emilias lördagsgodis. Varje gång hon gör något opassande så varnar du henne att om hon inte lyssnar så drar du bort en kr från lördagsgodisskålen. Då brukar det ALLTID hjälpa min dotter och hon lyssnar direkt :)Om hon inte lyssnar drar du bort 1 kr och sedan kommer hon inte få så mycket godis och lära sig på den vägen…
Ja, det där 7års trotset är typ hopplöst ibland, min granne som är 8 (vi har väldigt nära kontakt, hon är som en lillasyster) som kan bli väldigt jobbig ibland 🙂 Men det är bara att kämpa på 🙂
Jag vet inte vad det finns för metoder som funkar. Jag har fyra barn och med någon form av facit skulle jag väl säga att man inte får ta för illa vid sig bara. Andas. Det är lätt att säga så klart men inte försöka dras med i känslospiralen. Mina tonårsbarn kan ju säga helt fantastiska saker… och det är bara att säga att det inte är okej och andas. det går faktiskt över. jag är en väldigt explosiv människa så om jag säger att man kan försöka att inte dras med så måste det funka för alla. och med jämna mellanrum påminna barnen om att sådant inte är ok.
Jag hittade en intressant och väldigt tänkvärd blogg om barn där du säkert kan hitta lite tips och inspiration. http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/ heter den.
Hoppas det snart vänder och blir bättre!
Skriv det personliga i en dagbok så att du kommer ihåg det 🙂
Tycker inte du att Emilia är lite lik hon som spelar Elena i Vampire Diaries, fast mycket yngre då?
:)) din blogg är bra!
Kämpa på! Det är inte lätt att komma till ett nytt land, med nytt språk och kultur och samtidigt utvecklas psykologiskt och socialt som man gör i den åldern. Ni är en stark familj som håller ihop och som älskar varandra. Kram på er!
Skriv all privat i en privat blogg som du kan se tillbaka till 🙂
först o främst.. make it or break it är tillbaka!!!!
sedan mitt enda råd är att förklara att onda ord gör ont i en mamma också…att de får lära sig att vi mammor också har känslor… det är en period som är övergående… att vara liten och samtidigt stor är ju kluvet..
Alla känner nog som du någongång, men det är inte alla som törs säga det rakt ut, vilket jag tycker är synd. Om fler sa vad de tycker och känner så kanske fler skulle få hjälp av varandra. Även fast det känns jobbigt nu så går det över i en annan fas snart. Styrkekramar från ett regnigt och grått Sverige
jag skulle länka till petra krantz lindgren, men det var redan gjort såg jag.
läs det här inlägget t.ex.
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/2012/03/21/inspirerande/
du kommer inte ångra det, det är en uppfostran som bygger på respekt och samarbete, istället för belöning och bestraffning.
jag har en 11.åring, har aldrig varit mycket för bestraffning, men hennes första 8 år typ så har jag belönat henne som en tok. vilket funkar utmärkt, MEN jag vill ju inte att hon ska göra saker för att söka beröm, så nu försöker jag det här istället.