Äckligt bus

När Elian hittar på bus så brukar det mest bara gå att skratta efteråt och trotsåldern tar jag med en nypa salt.  Självklart är det påfrestande emellanåt – han kan vara riktig bråkig, men för det mesta ser han rolig ut när det gäller allt.
Idag hände något som inte var roligt.  Alls.  (Känsliga läsare – SLUTA LÄS NU!)
Vi promenerade till skolan som vanligt.  Vi gick genom en gränd och precis som alla andra dagar körde vi samma lek.  Jag gömmer mig bakom ett hörn och så springer Elian efter.  Sedan ”krockar” vi och säger tittut.  Himla kul, varenda jäkla dag… tycker Elian alltså.
Men idag fortsatte inte leken som vanligt.  Ungen dök aldrig upp runt hörnet efter ett par sekunder.  Jag gick tillbaka och fann honom gående mot mig med händerna framför sig och med en orolig min ”bajs, mamma… bajs” sa han sedan.
På TVÅ sekunder hann Elian smörja in en del av sig själv med hundbajs.  Från armar till fötter.  Vill ni kräkas nu? Ja, jag mådde och mår fortfarande så jäkla illa.
Hur han lyckades med detta förstår jag inte.  Han hatar ju att kladda, speciellt med händerna.  Han måste ha ramlat, men fan – det gick ju så snabbt, det var bara några sekunder.

Väl hemma kastades han in i duschen och tvättmaskinen sattes igång.  F y f a r a o !
Jag har även skrubbat rent vagnen med olika medel.  Skorna tvättades och står nu och torkar i solen.  Men ändå tycker jag att det luktar hundskit i lägenheten.

Barn är ju för härliga alltså.