Min morgon, mina känslor
Publicerad,
Jag vaknar tidigt till ljudet av Elians sömniga röst som försiktigt ber om välling. Jag vänder mig om, tar upp telefonen för att kolla vad klockan är och läser några sms. Allt står still ett tag.
Jag stänger ut känslorna, vandrar i vanlig ordning in till köket, förbereder min sons flaska och står i en bubbla en stund. Micron plingar och jag hoppar till. Jag går tillbaka med flaskan till Elian och går sedan ut på terrassen för att sno åt mig lite frisk luft.
Jag ställer mig vid kanten, blickar över staden som fortfarande verkar sova, ser på hur solens uppgång har färgat himlen i olika pasteller och blundar ett tag. Jag känner hur vinden får håret att dansa, en ljummen vind smeker mitt ansikte och jag andas ut. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken men jag håller emot.
Jag fokuserar på den fridfulla känslan, lugnet som har tagit över stan – som kan få ta över mig med. Jag stänger ut ilskan, sorgen, allt det onda och fokuserar på känslan just där och då. Jag är fri, ingen kan göra mig illa.
Jag tvingas öppna ögonen igen, vandra tillbaka till sovrummet där Elian precis tar sin sista klunk och vi byter flaskan mot nappen. Han vänder sig om, lägger sig på mage och somnar om på en gång.
Jag ligger där en stund och bara tittar på honom, ser hur han andas ut – och så in – så stilla. Han ser trygg ut, han är lugn. En storm av stolthet sköljer över mig och jag lyckas på något sätt somna om till ljudet av hans andetag.
Några timmar senare vaknar vi och himlens färger har nu målats över med ett stort, grått träcke. Elian är fortfarande trött, jag hör det på hans röst. Jag tvingas sätta mig upp och minns på en gång känslostormen för några timmar sedan.
Min bas, min trygghet, min känsla av ”här är jag fri” tas ifrån mig. Jag tappar kontrollen. Jag känner hur det bränner och ömmar inombords. All frustration och ilska som jag har burit på och gömt undan de senaste åren har nu runnit över. Men jag kommer inte ge upp, jag ger aldrig upp. Jag kan låta människor trycka ned, köra över. Jag ger folk en chans att sätta käppar i hjulet och visst är det jobbigt att jämt kämpa emot men det som betyder mest är att jag inte ger upp, jag står alltid upp i slutändan och jag ser till så att mina barn alltid gör detsamma. Dom kommer först i alla lägen och det svider när jag vet att andra inte tänker likadant.
Nu väntar en grå dag. En lång dag. Det sägs att vi har storm, blixt och åska att vänta oss och det är ungefär så jag känner mig på insidan. Det stormar.
Så fint skrivet! 🙂 Du är stark, du kommer klara det. 🙂
Usch det där lät inte alls bra 🙁 Du ska inte behöva känna dig jagad vare sig i Sverige eller spanien! Du ska kunna känna dig fri vart du än befinner dig. Hemskt att du har den känslan. Nu vet jag ju inte vad det hela handlar om, men hoppas så att det kan lösa sig och att du och barnen får må bra! Ska inte spekulera i det heller, men usch vad det verkar tungt 🙁 Tur du har havet nära så du kan få styrka från friska vindar och sol och få lugn därifrån <3
Kramar
Oj, det va jag som glömde namnet allstå 😉 på den förra anonyma kommentaren..
Så vackert du skriver, Denise! Även om texten kändes väldigt jobbig att läsa psykiskt. För man vill ju aldrig att någon ska må dåligt, oavsett om man känner personen eller inte. Stå på dig och kämpa vidare. Ta vara på det du faktiskt har och uppskatta det där lilla som verkigen kan göra stor skillnad i vardagen. <3 Kram
Oj! Lät inte alls som ett trevligt uppvaknande (smsen).
Hoppas att allt löser sig ändå!! Skickar en kram!
Väldigt vackert skrivet, kan känna igen mig i känslan.. Man försöker stänga ute allt ont men till slut.. orkar man inte. Strykekram till dig. Och Denize var inte rädd att be om hjälp man är inte svagare för det bara starkare när man låter sin omgivning hjälpa än.
Uff, som det stormer rundt deg! Ønsker deg litt ro av hele mitt hjerte!
Riktigt fint skrivet, och jag hoppas och tror det löser sig för dig.
När jag läser dina ord så tänker jag: Hon borde skriva en bok…. Så vackert formulerat och skrivet och det gick rakt in i mitt hjärta <3
Fina du, kämpa på.
Kram från Ulrika som också måste kämpa på….<3
Usch vad jobbigt det låter!! Hoppas allt löser sej!
Beundrar din styrka, låt ingen trycka ner dig eller din familj!!! Kram
Stor, stor kram till dig!
Blir så berörd av sätter du skriver på. Av Vad du skriver. Alldeles tårögd. Kämpa!! <3
du sätter verkligen känslor i ord denise, gud va du är duktig på att skriva. Hoppas att saker och ting löser sig för dig/er. Ensam är stark de har du bevisat så många gånger, jag beundrar dig verkligen.. Går in här flera gånger om dagen och bara suckar över din jävla kraft, fan va du är grym.. Du är sååå duktig, ja ville bara att du skulle veta dee. En jättestoooor kram skickar ja från ett pissigt sverige, ta hand om dig fina du.
Sender över en stärkande kram och hoppas allt känns bättre snart <3
Gillar din blogg =)