Hela världen blev en livsfara
Publicerad,
Vi var på stranden och jag tittade bara bort i ett par sekunder. När jag sedan tittade tillbaka så var Elian borta, han stannar alltid i närheten och jag tänker ofta ”gud, så skönt att han inte är en sådan som är tillräckligt modig för att bara kunna dra utan att tänka”. Men nu var han borta.
Av någon anledning visste jag att han hade blivit kidnappad och att han inte mådde bra. Jag hörde hans förtvivlade rop efter mamma och paniken steg inom mig.
Jag letade överallt, försökte placera hans röst och ljud. Till slut började jag springa, jag hörde hans rop högre och högre när mina ben plötsligt blev tyngre och tyngre. Efter ett tag fastnade benen helt på marken, jag kunde inte röra mig oavsett hur hårt jag kämpade och det enda jag kunde tänka på ”Min son. Jag måste ha min son, han behöver mig”. Sedan vaknade jag.
Efter det så kunde jag inte somna om. Jag låg och stirrade på Elian när han flinade i sömnen, andetagen var jämna och fridfulla och en våg av trygghet sköljde över mig. Det här bandet vi har, mor-och-son-bandet; det är så svårt att sätta ord på. En sådan liten människa kom in i mitt liv och tog en så stor och viktig plats. Om det är för att jag har varit solo med honom enda sedan han låg i magen tidigt, om han fortfarande är med mig på dagarna när jag jobbar, om det kanske är det att jag bara har sovit ifrån honom 2 gånger eller har otroligt svårt att acceptera att han någon dag skall bli stor och släppa taget? Det vet jag ej.
Både han och hans syster räddade mig vid två svåra tillfällen och jag tror absolut på att allt händer av en anledning, ödet förde barnen till mig.
Jag kan bara titta in i Elians ögon, fastna och liksom drunkna i den klarblå färgen. Eller känslan som uppstår när jag känner hans varma lilla hand knipa sig fast i min. Känslan av den lilla kroppen som kryper upp i min famn, hans doft, hans skratt, det lilla leendet som är så lätt att trolla fram. Han är så enkel, så underbar, så trygg och lugn, så lätt att älska och jag är så jäkla rädd för att något skall hända honom.
Det värsta med att bli förälder är nog den grova oron. Tänk om, tänk om. Hela världen blev en livsfara och jag tar mig igenom dagarna med tankar om hur man bäst skyddar de små liven.
Tack vännen! Känns skönt nu när det sjunkit in och tänk att jag snart ska vara ifrån henne hela dagarna?! Min lilla bebis…
Stor kram, lite frånvarande såhär i semestertider men kikar in hos er genom mobilen såklart <3 Och huuuuua, vilken fruktansvärd dröm, fick panik först när jag började läsa, innan jag insåg att det ju bara var en hemsk mardröm 🙁
Så utrolig vakkert skrevet <3
fint skrivet! Vi vill se mera bilder på mama Denize(:
GRYM BLOGG, SHIIT VAD JAG VERKLIGEN ÄLSKAR DEN, KEEP IT UP! <3
Hann Emilia gå något år i skolan i Sverige? Jag letade igenom alla frågor (TOG ETT TAG ^^) men hitta inget om det 😛 första gången jag läser din blogg idag och de blir inte sista gången 🙂
Ja, hon gick 6års i Sverige innan vi flyttade =) Hoppas du hittar hit fler gånger!
Du har så rätt ! Den ständiga oron finns där hela tiden och att man hela tiden vad som är bäst för barnet och hur man ska skydda de som du skrev! Men det är så härligt, att få barn är det bästa någon kan få..:) /sandra
Hej! Kikar in på din blogg då och då. När Elian låg i din mage så kollade jag varje dag. Blir så berörd av ditt liv. Hur du lever för dina barn och din kärlek till dom. Hur du fotar ögonblicken på ett speciellt sätt. Du är en sån inspiration med din styrka! Tack!
Usch vilken dröm!! Hemska tanke!!! Jh känner igen mig i tänk om och i se upp för alla faror och fällor. Hualigen.
vackert och kärleksfullt skrivet