När tider förändras
Om exakt två veckor fyller Elian två år. Hur kan någon så liten (i mina ögon) vara så stor? Han är ju min bebis, min lilla mini. Jag sitter och klurar lite på presenter, vad han kan tänka sig att tycka om och så förstås vad vi skall hitta på på självaste födelsedagen.
Tänk att för två år sedan satt jag tjock som ett berg hemma i min lägenheten i Nynäs, bitter på graviditeten och bara väntade. Och tänk hur mycket som har hänt där emellan, samtidigt som det känns som tiden bara flyger förbi.
På tal om Elian så är jag lite glad över att han äntligen – efter närmare två år – kommer få lite kontakt med sin biologiska far. Han skall nämligen komma och träffa Elian nästa månad.
Nog för att E har flera viktiga manliga förebilder i sitt liv, men självklart är det ju bra om pappan vill ha med honom att göra, i alla fall träffa honom nu.
Efter många chanser och erbjudanden som bara har runnit ut i sanden så verkar det i alla fall bli något den här gången och det gör mig glad, för Elians skull.
det låter ju helt underbart =)
var stolt över dig själv att du inte gett upp och skitit i att ge honom chansen =)
härligt att han kommer och hälsar på! tar han med sig sin dotter då, eller är det bara far och son tid som kommer gälla? 🙂
Vad härligt att höra! 🙂
Jag tror att han kommer ensam.
Det är på tiden ,
Hoppas han inser vad du har gjort alldeles själv.
Elian är en så fin liten kille.
Hoppas du inte blir besviken igen.
Kram
Vad roligt för dig/er! Man vill göra det bästa för sina barn och ge dom de allra bästa förutsättningarna, men man du inte göra mer än försöka!
Du är duktig Denize, har läst din blogg länge men kommenterar inte så ofta.
åh, så glad jag blev av att läsa detta, för elians skull. förhoppningsvis kommer hans pappa se vilken fantastisk son han har och vilja hålla bättre kontakt och knyta starkare band. det skulle vara fint. väldigt stort av dig också denize.
ska HAN komma helt ensam ? haha den va bra !
jag tror nog att du blir lurad igen Denise ..
var rädd om din son !!