Nattskräck
Tack vare några ”tips” om att Elian kanske upplevde nattskräck häromnatten när han var sådär hysterisk så har jag googlat och läst på ordentligt om det. Det verkar faktiskt stämma.
– Barnen ser vakna och förvirrade ut.
– Dom kan skrika hysteriskt och verka väldigt rädda – men känner i själva verkat ingenting och sover djupt.
– Dom skriker ännu mer av kroppskontakt.
osv osv…
Allt stämde in så väl på det jag upplevde med Elian.
Han såg skärrad ut, livrädd, men han skrek sig röd i ansiktet utan att lyssna till min röst, han spände sig snarare av min kontakt och vred sig i vad som liknade plågor i några minuter… och sedan, helt plötsligt… från ingenstans, förändrades hans blick och så var han sig själv igen. Han andades lugnt, kramades som vanligt, tog en vällingflaska och somnade om.
Nu när jag har läst på så tror jag även att Emilia har drabbats av detta i många år… men inte fullt lika dramatiskt.
(Detta skall tydligen vara ärftligt)
Emilia har alltid betett sig märkligt på nätterna. Hon sätter sig upp, ställer sig upp, snurrar runt, snyftar, klappar sig på huvudet, pratar, smackar och skriker ut något enstaka, mycket märkligt ord då och då.
Jag har alltid förknippat sådant här med drömmar. Jag var helt övertygad om att Elian drömde mardrömmar och var ledsen. Men det gick ju inte att få kontakt med honom och det har aldrig gått att få kontakt med Emilia när hon har suttit i sängen och stirrat rakt mot mig utan att besvara mina frågor.
Jag blev lite illa berörd när jag läste all fakta om nattskräck. Det låter så obehagligt och läskigt, men jag får trösta mig själv med att barnet inte känner något, somnar om snabbt och inte minns något dagen efter.
Nu skall jag vara noga med att inte påminna dom om det dagen efter (det skall man tydligen inte göra). Jag har alltid försökt fråga Emilia om hennes konstiga nätter och även nu med Elian.
Det viktigaste är att hålla lite koll på barnet under ”attacken” så att hon/han inte gör sig illa. Men man skall inte försöka trösta eller få kontakt, för barnet sover ju egentligen. Weird.
Jag gick mycket i sömnen när jag var liten.. Dessutom så kunde jag gråta hysteriskt och inte fatta vart jag var någonstans.. Det är tydligen vanligt. Jag sov, men på snäppet till vaken.. Svårt att förklara men som sagt – vanligt bland barn 🙂 .. Men jag förstår att det är obehagligt (jag har slutat att gå i sömnen och allt vad jag nu hade för mig 🙂 Hehe)
hua, jag tycker det där låter JÄTTEläskigt! skulle bli rädd för mina barn, låter som någon skräckfilm!
Det där känner jag igen! Min 2 åring är likadan det händer inte ofta men när det väl händer så skriker han hysteriskt och försöker man lugna honom så skriker han nej och sluta! 🙁 men är glad att det händer väldigt sällan
Hej,
Googla sömnparalys. Det låter precis som det. Jag hade själv det som barn.
Kramar
Hej och Tack för en fin blogg. Tycker du är en utmärkt mamma till dina fina barn.
Precis så gjorde min son också för många år sedan. Skrek och skrek och ingenting hjälpte. Till sist tog vi ut honom där ute och ställde honom på de kalla plattorna i trädgården, och då vaknade han och var precis som vanligt. Han var i samma ålder som din son.
Liam hade sådär en gång när han var mindre, och jag fick ju panik, ringde mamma och visste inte vad jag skulle göra, fick inte kontakt med honom. Sen efter ett tag, då vaknade han, men han hade ögonen öppna och allt. Blev bara värre och värre.
Men, det man ska göra för att få dom ut ur det där tillståndet, är att chocka honom, genom att skvätta kallt vatten i ansiktet eller om det är kallt ute, öppna balkongdörren, för att få en liten chock. Det är ju inte farligt. Men då ska dom tydligen vakna på riktigt.
Felize hade en sån period med nattskräck för några veckor sen. Hon skrek rätt ut hjärtskärande. Jag lyfte upp henne och försökte få kontakt och hon var precis så som du beskriver. Vi fick bekräftat av BVC att det var nattskräck och skulle försvinna av sig själv och det gjorde det. Efter typ 3 månader. Isabell hade dock aldrig någon sån period tack och lov och hoppas Felize slipper det nu också.
omg 😮 läskigt det låter
Det är inte säkert att det är nattskräck.. Joline blir sådär ibland också!
Jag såg ett Oprah-avsnitt om nattskräck en gång, det verkar rätt obehagligt.. om du verkligen är orolig över det så ta upp det med BVC så får du säkert träffa någon expert!
Hoppas att ni har det bra!
Min son hade nattskräck.. men vi har inte varit med om det på ett tag nu som tur är för det var fruktansvärt.
Han skrek och skrek och såg nån varg utan kropp med huggtänder. Han var helt övertygad om att denne varg var över hans huvud för han såg den ju och den flyttade med oss vart vi än gick.. jag lyckades tillslut stänga in oss under en filt och där var vi trygga och han orkade lugna ner sig.
Men så fort filten åkte av så skrek han hjärtskärande skrik och det gick inte att få kontakt med honom.
Jag hade nattskräck när jag var liten, det var läskigt men minns att jag inte mindes så mkt av det på morgonen. Bara att det hade "hänt" något! Jag fick det varje gång jag hade feber och drömde två samma drömmar varje gång. Hoppas det går över för din lille… Mysig blogg förresten!