Medborgare, kameror och kreativitet

Allt gick smidigt i morse.  Vi fick vänta i 2,5 timmar men det gick bra.  Det kändes onödigt att sitta kvar där när det var 50 nummer före oss så vi tog en runda genom stan, ungarna lekte i parken och så köpte vi lite snacks i närmsta affär.
När det väl var våran tur så upptäckte jag att mannen där kunde Engelska.  Åh, vilken lättnad.  Han var vänlig och hade tålamod, till skillnad från på andra ställen då människorna i princip ser rött när man inte kan spanska.

Hur som helst, vi blev medborgare i våran nya stad.  Skönt.  Efter det sprang vi upp till vårdcentralen för att hinna med ett läkarbesök men där var jag lite väl ambitiös med att hinna med allt på en och samma dag.
Det var proppat med människor.  Folk stod på varandra och när jag såg att kön till receptionen nådde enda ut till gatan så visste jag att det var kört. 
Något läkarbesök fick det inte bli idag.  Vi får återvända tidigt på morgonen/sent på kvällen, när det inte är lika mycket folk.

För tillfället ligger Elian fortfarande och sover middag och Emilia pillar lite på mina nya kameror.  Två utav dom är vattentäta, dammsäkra och stötsäkra.  Rena drömkamerorna för en småbarnsfamilj?
Det är hur som helst helt okej att hon leker med dom, till skillnad från när hon bara råkar snudda min Canon och jag flyger upp som om det vore mitt tredje barn som är i fara.
Hon lever därför i ett lyckorus nu.  Hon är riktigt intresserad av att fota och framförallt att filma, så hon plåtar allt hon ser.  Nu finns det inga hinder i vägen när det gäller hennes kreativitet.
Hon har till och med frågat om hon får börja blogga.  Jag tycker själv att hon är alldeles för liten, men vem vet… hon kanske kan skapa sin egen hörna här i min blogg och visa upp sina nya mästerverk med egna ord? Time will tell.