Allt & Inget

Sent igårkväll kollade jag på ett så himla gripande avsnitt av Grey’s.  Jag skall inte säga något om handlingen med tanke på att jag streamar från USA och Sverige antagligen ligger efter.  Jag har gjort det misstaget förut och då har ni inte varit speciellt glada på mig.
Hur som helst så fick det mig att bryta ihop i tårar och sedan var jag så himla berörd så att jag fick svårt för att somna.  Jag låg och vände och vred i jag vet inte hur länge och funderade på livet.
Jag vet att det bara är en serie, men dom säger så himla kloka saker ibland.  Jag fick verkligen en reality check.
Jag har tyckt att mitt liv har varit jobbigt många gånger, jag har ursäktat mig över hur svårt jag faktiskt har haft det osv.  Men i dagsläget är jag så himla glad över mitt liv.  Jag har två friska och lyckliga barn och jag vet att om jag kämpar tillräckligt hårt så kan jag åstadkomma det jag vill.  Jag måste bara sluta tänka ”jag önskar, jag vill” och börja med ”jag SKALL!”.  Det är långt ifrån synd om mig, jag är inte svag, jag känner mig inte ensam, jag känner mig inte övergiven och orkeslös.  Jag måste bara pusha mig själv lite mer och våga vara den jag vill och göra det jag vill och leva livet fullt ut.

Nog om känslostormen.  Idag är det pappadagen.  Vilket mina barn får göra om till morfardagen.  Emilia har en överraskning att skicka över och Elian är bara med på ett hörn.
Själv skickar jag över några hundra kronor så att gubben får klippa sig.  Han kommer snart ha längre hår än mig och det är inte okej.  Självklart kommer han aldrig klippa av det, han är för envis.  Så länge alla säger ”klipp dig” så kommer han spara.  Han är som ett trotsigt barn! Men med det sagt så; grattis far på farsdag.  När jag grattade personligen så svarade han med ”varför då?”.

Om jag fick publicera en bild på pappan/morfadern i familjen så skulle jag (bara så att även ni skulle kunna tjata på honom att klippa sig).  Men för att undvika ett bildlöst inlägg kastar jag upp denna på min vackra dotter istället.