Fobi

Idag passade jag på att sitta i solen medan Emilia gick sista timmen i skolan och Elian sov i vagnen.  Jag satt i min egna lilla värld, läste, stirrade upp mot himlen ibland och bara andades in lugnet och tystnaden.
Men min lilla bubbla sprack plötsligt av något flåsande i mitt öra.  Ett monster stod bredvid mig.  Med monster menar jag en gigantisk hund… men det var snarare en häst… en monster-häst!

Jag vet inte om jag har nämnt tidigare att jag är livrädd för hundar? Jag blev rätt brutalt attackerad av en hund när jag var i Emilias ålder och efter det har jag haft en enorm respekt för djuren.
Vissa funkar.  Om jag och en hund lär känna varandra så kan jag ibland lyckas bete mig normalt i samma rum som hunden, men då krävs det en låååång lära-känna-tid.  Och även om jag ”känner” hunden helt ok så har jag fortfarande den där respekten… för rätt vad det är så hugger dom!

Ja ja, hur som helst, hunden stod i alla fall bredvid mig och stirrade.  Jag försökte att låtsas som om jag inte hade sett den.  Jag försökte kolla lite nonchalant runtomkring efter någon ägare som aldrig verkade dyka upp.
I samma sekund fick jag upp tusen bilder i mitt huvud av hunden som rev sönder hela vagnen, att den attackerade mig och vad i helvete skulle hända med Elian då? Skulle någon creepy typ som befann sig i parken kidnappa honom? Eller… ja, ni hajar.  Jag kan bli lite paranoid.
Hunden var inte speciellt intresserad av att attackera varken mig eller min vagn.  Den gick runt parkbänken jag satt på, märkte revir på varenda hörn och när den gick vidare mot nästa bänk så lade jag försiktigt ned min bok i väskan.  Kikade återigen efter någon ägare, men icke.
Så jag smög upp, tog tag i vagnen och gick ut från parken.  Jag kollade bakåt var femte sekund, helt övertygad om att monstret förföljde mig.  Men jag hann fram till Emilias skola utan att bli attackerad och så fortsatte jag med min bok där istället.

Ja, såhär trevligt var det innan hunden skrämde iväg mig.