Förbannad ettåring

Sedan Elian blev sjuk och fick hans nya tänder så tillkom det även en ny personlighet.  Han har upptäckt att han kan skrika, alltså ni vet verkligen skrika rakt ut, ilande och skärande.  Det gör han gärna hela tiden.  Han hänger och klänger i mina ben, får ett raseriutbrott om jag sätter mig ned en stund eller om jag inte tittar på honom.
Han vill ha uppmärksamhet JÄMT, minsta lilla sekund… och får han inte det så skriker han sådär tills han får det.
Och nu med det dåliga vädret så har han inte fått vara ute och leka och jag antar att han bara är sjuuuukt uttråkad.  Snart får jag väl klä på honom galonisarna och låta honom bada i vattenpölarna.  Nä, det är alldeles för kallt för det… men gah!

(Han skrek sig igenom halva det här inlägget innan jag satte på musik på maxvolym.  Det får BARA vara Eminems Love the way you lie.  Det är hans enda och favvo.)

Han är även gladare och lättare att ha och göra med när Emilia är hemma.  Hon behöver inte leka med honom eller roa honom, men så länge hon är hemma och delar med sig av sin närvaro så blir han glad.
Är han alltså bitter på mig hela dagarna för att jag håller Emilia borta från honom? Hmm…