Jenny
Jag hör henne fortfarande, ser henne ur ögonvrån, väntar på att hon skall komma och hoppa upp i soffan och lägga sig i mitt knä. Det är fortfarande så overkligt… att hon är borta, död, kommer aldrig tillbaka.
Jag tittar omedvetet mot de platser hon oftast var på, speciellt nu i slutet. Hon låg vid fönstret, vid elementet och bara stirrade. Hon fick ha vatten- och matskålar vid sig och nu är dom borta. Skålarna och katten. Borta.
Emilia var jätteledsen igår. Hon undrade en massa olika saker och var arg.
Det var svårt att ta sig hem från veterinären igår och möta hennes leende ”Var är Jenny? Vad är det?” sedan hur leendet vändes upp och ned. ”Hon är borta älskling, nu slipper hon ha ont, nu får hon vara tillsammans med de andra änglarna i himlen”. Sedan kom tårarna, sedan kom frågorna, sedan kom ilskan.
Jenny. Vem fan döper en katt till Jenny?
År 98 var vi hemma i Sverige en snabbrunda, vi bodde tillfälligt i en lägenhet vid Södra Station i Stockholm. Jag minns inte om det var min mamma eller pappa men någon visade upp en annons i tidningen på kvällen om kattungar som gavs bort bara en bit därifrån vi bodde.
Vi skulle bara gå dit och titta. Vi skulle absolut inte köpa en katt, inte då och inte där.
”Men nu vet du det, vi skall INTE ta hem någon, du får BARA titta” sa min icke-kattälskande pappa.
Och jag nickade och var inställd på det.
Sedan dök vi upp där och jag såg henne. En helt vanlig svart-vit bondkatt, men hon var perfekt. Jag bara visste det… hon var min, hon skulle följa med mig hem, jag behövde henne.
Genast började tjatet. Jag visste att jag inte fick någon katt, det hade dom gjort klart för mig… men jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag fällde tårar och det gjorde ont i hela mig av att tänka tanken om att gå därifrån utan henne.
Min pappa gav med sig. ”Ja, okej… men då skall katten fan heta Jenny!”.
Done.
Sedan hängde hon med mig och efter mig genom alla år. Världens snällaste katt.
Hon var road när jag klädde henne i dockkläder och körde runt henne i en dockvagn. Hon bara spann och låg kvar.
Hon kände på sig när jag eller någon annan var ledsen. Hon var snabb med att hoppa upp i knäet och liksom vilja trösta. Det spelade ingen roll om hon befann sig på andra sidan lägenheten och jag började gråta, hon sprang till mig, hoppade upp och höll sig nära. Så var det alltid.
Alltid. Fram tills igår. Igår grät jag hysteriskt när hon skulle tas ifrån mig och det var första gången hon inte reagerade.
Jag är så glad för att hon slipper lida nu, för det gjorde hon verkligen den här sista veckan. Som jag sa, det gick så fruktansvärt fort. Hon levde ett bra liv, gav så himla mycket till så många och hon har föralltid en speciell plats i våra hjärtan.
Men det kommer ta tid att acceptera detta. Jag kommer nog fortsätta leta efter henne och inbilla mig att jag hör hennes små tassar ute i hallen på väg mot mig.
Djur blir ens vänner, och finns där för oss. Det är svårt att ta till sig när de är borta. Men efter ett tag börjar minnas allt fint och glädjen de gav en på ett sätt som får en att gå vidare. Kämpa på Denize, livet har sina med o motgångar!Kram!
Förstår precis hur du känner, jag hade själv en katt sen jag var tre. Hon gick bort för 5 år sen. Saknar henne lika mycket än, men nu kan man iaf le åt allt hon gjorde som gjorde henne så speciell. Dom blir en i familjen! Och kommer alltid vara. Beklagar sorgen!!
9år senare så saknar jag fortfarande min älskade schäfer.trots att jag "bara" placerade om honom till en underbar människa i sälen..fick veta att han var tvungen att ta bort honom pga höftproblem…när jag fick det mailet så kände jag mig så misslyckad, att jag svek honom ,jag lämnade bort honom och fanns inte vid hans sida när han mådde dåligt,när han skulle gå över till andra sidan…
har bilder på honom överallt i lägenheten och ungarna kallar honom för sin hund,trots att de ej fanns då…
någon gång ibland så har jag hört honom, hans skall, hans nos mot mig..han kommer på besök ibland och talar att jag finns här hos er…
minns en natt när jag vaknade av en tyngd i sängen,samma tyngd som när han smöög sig upp i sängen om nätterna när vi somnat.Vaknade till men det fanns ingen där..åter igen hade han hälsat på.
Våran älskade,busiga Ceasar…
Sorgen går över, det gör den,saknaden kommer självklart alltid finnas där,men den blir lättare med tiden….
kram på er!
fan nu började jag gråta.. min hund fick somna in för drygt två veckor sen.. klarar inte av o tänka på det.. stänger borta tankarna, men istället så drömmer jag om han varje natt..
det enda som får mig o känna mig bättre är att han fick leva ett långt liv, även dit katt. det finns så många som tas iväg för tidigt..
usch, jag började gråta av det här inlägget 🙁 vet precis hur det känns! dessa älskade djur, de blir verkligen familjemedlemmar och det blir så fruktansvärt tomt utan dom! 🙁
massor av kramar!
Åh fy! Jag tycker så synd om er. Jag kan inte ens tänka på den dagen min hund dör utan att gråta och hon är bara 3 år. Tillåt dig att sörja, du har förlorat en kompis, spelar ingen roll att det var ett djur. Kram på dig!
Och förresten: jag älskar din blogg! Du verkar vara världens bästa mamma.
Tårarna rinner när jag läser det här 🙁 Jenny verkade vara en underbar katt!
Gud vad jag gråter när jag läser det här… jag känner igen känslan så väl. Min katt Oliver var likadan tills han också hamnade i himlen. Det går liksom inte att förklara vad en katt kan betyda och göra för en hel familj… men så är det.
Det är äkta kärlek.
Nu rinner tårarna på mig, så fint skrivet! Jag beklagar verkligen vännen! Jag vet precis hur det är att ta bort ett djur, det gör så fruktansvärt ont. Men det går över, man glömmer, förtränger. Man minns bara det ljusa sen. Saknaden kommer man aldrig ifrån, jag saknar min prinsessa än idag. Kan inte titta på kort på henne för då börjar jag gråta.
Kramar till er!!
vet precis hur det känns! hade faktiskt ganska precis samma situation som du, med vår gamla hund, vi skulle inte heller köpa någon, bara titta, han var den förste och den enda av hela kullen som kom fram och hoppade upp på oss, och han följde med hem direkt. när vi tog bort honom trodde jag att jag skulle dö, det gjorde fysiskt ont i hela kroppen, även om det var för hans bästa.
det är svårt att ta bort ett djur, riktigt jävla skit och piss för att vara helt ärlig, för de är ju familjemedlemmar, en del av oss! så jag förstår dig..
kram!
Usch, jag gråter med dig!!
Jag känner EXAKT samma sak för min hund som vi var tvungen att ta bort 6 månader efter att min dotter Nova föddes!
Hon var min trogna följeslagare sedan jag var 11 år.
Hon satt med mig när jag var ledsen och fanns alltid vid min sida. Nu är det 6 år sen hon dog men jag gråter fortfarande ibland av saknaden.
Jag lider med er, men som du säger. Nu mår Jenny bra.
neej Gud vad jobbigt!
Jag vet själv hur det var när min kisse dog, hon blev dock påkörd.. MEN hon har ju det bättre i himlen nu er lilla katt, så slipper hon ha ont o vara sjuk.
Jättefin bild!
Jag hade en likadan katt som dog i sommras efter att ha fått tillbaka sina juvertumörer en tredje gång. Då fick hon somna in. Sen köpte jag en likadant katt till, en svart och vit!! Båda var/är lika snälla och gosiga, helt underbara!!
Jag är verkligen ledsen för din skull. Detta inlägg fick tårarna att börja falla, för dig, familjen och för Jenny. Vila i frid <3
Åh gud vad jobbigt =( vet hur det känns, jag och min kille var tvungna att avliva våran katt Maja för nån månad sen och hon är en kopia av Jenny dom är sjukt lika!
Jag vet hur ont det gör och fortfarande gör jag kan ibland komma på mig att vilja ropa Maja när jag ger dom andra kissarna mat…Det slutar aldrig göra ont och man sakner dom vajre dag, men jag lovar att man kommer kunna lära sig leva med det!
Sänder dig och din familj en stor kram <3 och jag beklagar sorgen!
Vilken fin bild. Läser med sorg i hjärtat, samtidigt som jag uppskattar min lilla kisse som ligger här <3 tänker på dig!
Fällde många tårar när jag läste detta. Otroligt fin text! Jag har var med om samma sak och vet exakt hur känslan du beskriver känns. Kämpa på. Kram!
Usch vad hemskt! Djur är verkligen speciella.. man blir så fäst vid dem. Tusen tankar till er. Blev väldigt rörd av bilden med vingarna.. så fint mitt i allt elände. Kram
Fyfan…. Jag känner verkligen med dig! Jag beklagar sorgen.. Jag vet precis hur det känns när sånt här händer och det gör så fruktansvärt ont. Jag är uppvuxen med massa katter och än idag lever alla 8 som vi började skaffa redan då jag var 5. Innan dess hade vi en släkting till en av katterna vi har nu, som vi sedan lämnade hos min mormor då vi tyckte hon behövde sällskap, men han var som fortfarande våran lilla älskling, verkligen en del av familjen, men han blev sjuk vid 11års åldern och jag glömmer aldrig då veterinären sa "det är nog bäst om vi låter honom somna in". Jag har nog aldrig känns mig så bruten och förkrossad i hela mitt liv. Det var fruktansvärt. Jag är så himla glad att resten av våra katter är fullt friska och fortfarande finns med oss och även om jag vet att dom någon dag (god forbid) kommer lämna oss så hoppas och ber jag för att vi får ha dom i våra liv i många många år till! Dom är bara för underbara! Det är verkligen sjukt hur mycket katter kan betyda för en! Menmen.. Det blir ju faktiskt lättare med tiden också, om du tänker på att det faktiskt var bäst såhär för kissen. Det var meningen att det skulle bli såhär och hon har det bra där hon är nu. Försök tänk från den ljusa sidan även om det är svårt. Ta hand om dig Denize! =) Kramar.